Aftonbladet – 27 juni 1838, sida 4

Hen AIILLUUT pe ct PpPlesttt, Svill UdU pe IRATRUARUTI i Örebro köpt af den berömde Tyske bårdskära ren Hr Theofrastus Pflaster-Knester, hvilken d reste omkring med sina underbara universalme del cch utbjöd dem på alla marknader i Sve rige, för att ersätta bristen på ordentligt pro mo verade doktorer, för hvilka cj ännu paten ter blifvit utfärdade i vårt fädernesland. Imed lertid hade plåstret den verkan, att plågan benet lindrades, eller åtminstone att gubbe trodde sig känna lindring, hvilket oftast i me dicinen u!gör ett och det samma. Nu upphörde ieke gubben med böver, til dess Hertigen åter sate sig i slidar; och se dan de båda åkande behörigen makat åt si foch bonat om sig, kom samtalet i gång. Ers furstliga nådes nåd var allt för stor,, sa låde gubben, ännu förlägen. Prat, gubbe,, sade Hertigen; en furste ka Hinte visx en hederlig karl cen för stor tjenst jämen tro icke, att jag stigit ur slädan för Her sErik Sparre eller någon annan af de stora han äsarna.n 4 pIcke vill jag svära, sade gubben; men ja itror, det inte vore synd att önska, att en bc ihop af de stora herrarna voro så långt bort isom pepparn växer, hos kungen i Polen åFörr blir det knapt väl i Sveiige.n 7 Du kan ha rätt nog, gubbe,, sade Hertigei gtankfallt; nå, har du hört något nytt från Da flarna?n I Ja, syster Annas Olle var hela juln öfve ihos oss. Ers furstlige nåd må tro, der är et fväsende bland bönderna; de äro så vreda, at ide kuana rifva regn. När Herr Eric Sparr kom dit först, var det en glädje, som de had: fått en Guds engel; då fick hvar och en frit komma in till honom och skaka hans band jväl och vackert talte han med alla, ty en för ständig herre är han, det kan inte nekas. Mer fnu har sjelfva djefvulen till högfård kommit ufti honom. Han åker i förgyld vagn med trumfpetare, som rida före honom och smattra, och jär det någon, som har att tala vid honom, så jmåste han vänta halfva Guds långa dagen i föristugen och låta huta till sig af hans drabanter; foch när de komma in, fi de snöpligt besked. Ja, det undrar jag icke på, sade Carl, Spariren och hans gelikar hafva ej i 20 år tänkt på annat än att bli småkungar i landet.v Ja, det ser Gud nås så ut, sade bonden. 3er ut? Nej, jag säger dig, ditt dumhufvud, det ser inte blott så ut, utan det är sån, ropad? Heriigen i vredesmode. ,För att sjelfva få regera hafva de glömt både Guds ord och sin heder som Svenska män. Var det någon af de förbannade rådsherrarna, som hade den hede:n uti sig att afråda min salig bror, Kung Johan, då han ville införa den Röda Boken, eller afråda honom då han ville uppfostra sin son uti Påfvens lära? Var det någon ibland dem, som kunde taga bladet ifrån munnen, då han skickade sin son ut till Polen, och säga så mycket som, att de båda rikena kunna hänga ihop lika så mycket som ler och långhalm? Eller har någon ibland de förrädarne kunnat ärligt säga Sigismund, huru han skulle ställa sig för att regera som en Svensk Konuug egnoar och anstår? Nej det aktade de sig nog för; fioge de råda, så blefve landet snart fullt af Polackar, och våra kyckor afgudatempel, der Jesuiterna finge skrika och skråla sina latinska mässor. Det gjörde rådsherrarca ingenting, bara de finge så mycket magt och rikedom, de ville hafva, och plåga de stackars bönderna. Men ännu lefver en son utaf Gustaf Erikson, och han skall veta sätta klo för björnskinn. Härvid slog han med kngtnäfven i slädsätet, att det brakade. Jan, svarade bergsmannen. Jag tackar Gud, att jag fått tillbringa mina dagar und:r Eder furstliga nåde, bekänna den rena läran och ärligt förtjena mitt dagliga bröd. Jag bedyrar, att det skär mig i hjertat, då jag i Kung Johans dar kom ned till Westergyln, och sig folket gå der till kyrkan. Bleka och försagda gingo de, och många hade tårar i ögonen; men de tordes icke bli borta. Herre Gud, sade de sins emellan, nu skall man fösa os3 åstad ait höa det latinska pladdret oeh det påfviska gycklet, sen vi i så många år fått höra rena Guds ord. Men hvad vil!e de göra? Ack hvad jag var glad, då jag kom hem och fick höra en årlig luthersk predikan af vår hederlige mäster Sven. Han står der upp i korgen som en Guds engel i sin limskinnskalott och sia svarta rock. Då tänkte jag, det hafva vi hans furstliga nåie att tacka för, Hade Kloster-Lasse och de undra Jesuiterna fått komma hit, så hade vi äl också snart fått glömma vårt rena fader vår ch fått i stället läsa mat ; tärna ont 3 lirnm