Aftonbladet – 2 februari 1838, sida 3

Sen, när lifvets afton skymmer, Fastän sparsamt af din gåfra Han får njuta, hörs han lofva Dig med samma tjusning än. : Den med ödet missbelåtne, Den, hvars ljufvaste förhoppning Redan vissnat i sin knoppning, Glömmer i din famn sin harm. För den lidande, förgråtne, Är din ankomst högsta vinning. Då han lut: får sin tinning Mot din broderliga arm. Ja — när Skaparn bjöd oss börja Här på jorden vallfartsgången, Gaf Han Sömnen, Hoppet, Sången Oss till sällskap på vår färd; Och när själen synes sörja Hemmet ofvan gyllne skyar, En af dessa tre förnyar Hennes kraft, af möd.r tärd, Det är Sömnen. Mildt han lindar Sina armar kring oss alla; Fjuft vi då i famnen falla På vår tröstare, vår vän. Och när sorgens nordanvindar Hemskt och vildt omkring oss stoji, Flägtar han på stoftets boja, Och elastiskt vidgas den. Hulda Genius! du, som hunnit Ge ditt hägn åt myriader, Bästa skänk af ljusets Fader! Följ mig jemnt, i strålar klädd. Sedan, när mitt timglas runnit Ut, och lifvets pulsar domna, Låt mig i min graf få somna Tyst och lugnt, som på min bädd. Wilhelmina.