alla. Men styrelsen har kval sjelt borjat marka, att, ehuru den förtjenstfulla viljan icke saknas desse aspiranter, fattas dem likväl ganska ofta de egenskaper, som göra dem rätt presentabla på högre platser. Visserligen äro hennes pretentioner måttliga Hon begår ej att traffa någon Axel Uxeostierna, någon Arvid Horn, någon Edelcrantz, någon motsvarighet mot dessa den nyare tidens statsmän, som kunde bestå engelska parlamentets och franska deputeradekammarens skärseld. Hon är nöjd med att finna en viss bekantskep med humaniora, lätthet i umgänget, ett angenämt sätt att vara, kuuskap 1 fransyska språkets talande och så mycket ckonomiskt oberoende, att delabrerade finanser icke äro att befara efter tillträdet. Men äfven dessa modesta anspråk befinnas stundom svåra att tillfredsställa. Den högt beslägtade saknar än den ena, än den andra, ja, någon gång till och med de flesta deraf, och om man än icke är obenägen att söka ämnena ända ned inom kaptens-. och ryumästare-graderna, bli de likväl med hvarje år allt mer och mer sällsynta, och vederbörandes förlägenhet derigenom större. Vi vilje icke tala om nationens. Hon har länge-; sedan snart sagdt funnit det en fruktlös möda, att 2 detta fall befatta sig med politiken. Hon har sett, att ehvad förändringar som ske inom. den högre embetsmanna-personalen, verkar detta litet eller intet på ärendernas gång och be-. slutens fattande. Ett litet lättare eller svårare tillträde till den förnäme herrn, ett mer eller mindre affabelt benötande, en mer eller mindre lycklig turoyr af fraser i konversation och löften — detta är hela skillnaden. Systemet blir: detsamma, i fall man ens har den trösten, att det biir detsamma, att icke en större benäganhet till reaktion visar sig hos den nykomne. Uinämningen till ett embete afhöres derföre numera af de fleste endast såsom en vanrlig nyhet, t. ex. såsom den om en grannes gifter-, mål, egendomshandel eller dylikt af samma art. Går man imedlertid litet djupare i ämnet, efterforskar man orsakerna tifl detta förhå lande, så kommer man nödvändigt till de tvenne frågorna: är det då sådan brist på skicklighet och, goda -neturan!ag hos nationen? eller eftersöker :; regeringen då verkligen skickligheten hvar den fiones, utan afseende på , börd, slägtrelationer! eller denna böjlighet i karakteren, som gör per-. soner till ett lydigt verktyg för alla afsigter, ett mjukt vax, hvari alla princiver, alla systemer,! eller bristen på dem alla, kunna intryckas? i I Om någon skulle helt och hållet med ja be svara dan första frågan, så befara vi att han! gör Svenska folket orätt. Man märke likväl, noga, att vi här nämnt folket, icke någon fraktioa deraf. Vi tro, att detta folk äger lika 80-1 da anläg som förr; att dessa kunna uppodlas cch utvecklas som förut, och att det blott behöfves en go1 vilja och en måttlig urskiljning, för att utan serdeles svårighet upptäcka de frön till talang och duglighet, som finnas inom dess I sköte. Man behöfver blott låta dem se, att man vill finaa dem, och de skola af sig sjelfva framträda. Fravkrike led, före revolutionen, brist på dugtige embetsmån, både civila och militå i ra, och denna brist gick så långt, at dess aj ristokrati måste tillåta, det man ställde en schweitzisk köpman i spetsen för affirerna. S volutionen uibröt, statens embeten blefvo talangens arf, icke emdast bördens och hofgunsteos, och lsadet fann med förvåning, att deti inom sig ägde utmärkte män at alla slag, om hvi!kas tillvaro de förut ej haft någon aning. I behöfva ingen revolution för stt göra denna upptäckt; vi behöfva endast att man på allvar vill göra den, och att man icke anser skicklighetan olåmplig på statens platser, om den sår i förening med karaktersfasthet och a I bestämda principer, utan tvertom betraktar ; J i sa såsom en nödvändig grund, ett högst behöflig: vilkor för dvgligheten. Kastar man en blick på de svårigheter, som möra styrelsen vid en möjlig forskning hörefter, så måste man likväl medge, att de icke äro så alldeles obetydliga. En sådsn är den reaktionära bildning uvgdomen erhåller vid våra universiteter, särdeles det ästa och förnämsta deribland, en bildning, som, om den icke rent af gör henne oförmögen att fatta tiden, att stilla sig i bredd med dess fordringar, att införlifva sig med dess anda, likväl sytar au fylla hennes sinne med förvända hesrepp om