Aftonbladet – 29 december 1837, sida 3

e, om nämnde ö haft några hundrade man af en tående krigshär, hade dessa nu förvånande fremlinars äfventyrliga företag i sjelfva landstignings-ögonticket varit slutadt. Under Medeltiden gjorde sig Nordens hjeltar fruktade af Frankrike och af flera land Europas kustländer. Utan att vilja söka återöra nämnde tid, bör man dock erinra Nor:männen, tt det icke är genom anföranden trån talare-bänkarwe, eller genom toaster vid måltider, som man viner eller bevarar Rikens sjeltständighet. Verlden blir ;j fri derför, att man föreslår en skål för dess friret. Äfven den mäktigaste stat kan ej tilltro sig ett ö.säkradt lugn, om den ej förmår försvara sig emot stt hastigt anfall, eller en oförsedd Öötverraskning. Styrkan får vanligen rätt i statsfråger, och sålunda har den svage, i verldens ögon, svårt att försvara sin ättvisa. Fredrik den Store yttrade: för att kriga, hör man för det första hafva penningar, för det anIra penningar och för det tredje ännu mera penninsar. Han visste, att man medelst: penningar erhöll Soldater. Utan att vilja antaga Machiavells styrelsescunder, skulle jag dock snarare säga med honom: kriget fordrar mån, och män, och ännu mera mån. Med tappre krigare är mau herre öfver fiendens hjelpällor och berofvar honom medel att besolda. Der(för, när du kommer att föra krig, spar Dina soldaters blod och drag försorg om dem under deras sjukdomar; undvik små strider, men våga, om så fordras, din här, i det ögonblick det är fråga om fosterlandets ära och räddning. Mången drabbning har förlorats, emedan man velat skona en eller annan elite-korps. Det allmänna bästa förbinder den, som äger Stateus ledning sig lörtrodd, till ett sådant ordnande at Styrelsen, hvarigenom man förekommer icke blott allt oundvikligt ondt, men sjelva tarhågan att det kan inträffa Förnuftet vill, att det gilves ett visst förhållande emellan det sem upprätthåller och det som uppehålles, i en tat. Härat följer, att en Konstitutionell tats Öfverhufvud aldrig bör tveka, då det är Iråga att upprätthålla den politiska jemvigten. Denna jemvigt kan endast försäkras genom laga nes bokstafliga och samvetsgranna utötvande. Envåldsberrskaren kan rågoa gång utan svår. re tö jder, eftergifva, vid tillämpningen af de lagar, han sjelf kungjort. Hen mildrar elter skärper, efter godtiinnande; allt hvad han beviljar, är en ynnest, ett otverlåtande af hans makt. I honom innefattas Stater, och dess medlemmar äga blott hans vilja till rättesnore, då deremot, under en konstitutionell statstorm. Fursten icke är annat, än utölvaren af ett mellan folket och honom slutet förbund, men ingalunda den, som bestämmer detta folks vilja; ty fån det ögonblick, då denna vilja befinnes uttryckt genom en sörhandling, likgiltigt af hvad namn, så äro äfven de lagar, som deraf härflyta, att anse såsom af Staten och af dess Öiverhufvud gemensamt beseglade, och denna senare måste då fordra, att samma lagar, hvilka utgöra Statens bålverk och hvarje enskilts skyddsvärn, hållas i helgd och fridlyste från allt intrång. För detta 2ndamål fordras, att de må vara klara och fattliga, på det deras rättvisa må synas obestridlig i sjelfva förnuftets ögon, och först då kan man vara obeveklig vid deras tillämpning. Skulle en eller annan varnagel icke hejda ohörsamheten, skall en fortsatt stränsare rättskipning derför sätta en gräns. Det förhåller sig inom den borgerliga ordningen, som inom krigs-ståndet: en fast uthållighet förädlar ; den inför mans-tukt bland härarne, och följden är, att, om mean straffar de telaktiga, skall man komma att straffa få, ersedan det ligger i sakens netur, att menniskan ej blottställer sig för en ansvars-pålföljd, som hon vet vara oundviklig. Vare det emellestid fjerran rån mig, att tillstyrka dig styra menniskorna mod hårda medel. Man bör fastmer alltid med foglighet använda de utvägar, naturen lemnat oss, för att leda dem. HBeslutsamheten, sjeltva strängheten upphöjas först då till värdet af medborgerliga dygder, hos en Furste, när de utöfvas i rätta ögonblicket, Undersöker man orsakerna till slapphet och upplösning i den borgerliga ordningen, ska!l man lirna, att de äga sin grund i förseelsernas straflöshet, ej i milda straffbestämmelser. Dessa må genast och så tort stadgarne medgitva, drabba förbrytaren och afskräcka hans anhang. btinanserna äro Statens nerver. Det är af stor vigt, att känna icke blott intägter och utgifter, men att skapa tillgångar, som täcka beuofven, utan att för folket vara tryckande, och att med urskiljning använda dem. En Stat bör vara sparsam alla dagar, för att, när tillfallet så bjuder, kunna iakttaga en lysande värdighet. Religionen är slutligen ett folks yppersta stöd. En Furste bör vara gudfruktig af grundsats, och denna grundsats bör med hvarje dag utveckla sig. Af Furstens föresyn tager folket sitt efterdome. Är Fursten Christen, vis och krigare, skall hans folk blifva gudfruktigt, upplyst och tappert.