Aftonbladet – 29 december 1837, sida 3

ynre har ej den rörlighet, sem man finner i Södern. Derför, då de en gång skänkt sitt förtroende åt en Furste, måste denne hafv2 begått många tels eg, el ler drabbats sf stora olyckor, innan tillgifvenheten för honom kan alldeles utplånas. Muntesquieu har sagt, att äran, okänd för envålds-stater, der ord till och med stundom saknas, för att uttrycka dess bemärkelse, herrskar i Monarkierna och är der själen i statskroppen, i lagarna, i sjelfva dygderna. Och likvål hatva N rrmännen, under hrelftannat århundrade, egnat så många prof af trohet åt en envåldsstyrelse, att vi måste med ifva, det äran till stor del ingått i denna ståndaktighet af politisk tro. De skakninger, som genomgått Europa, hafva hos dem ej slagit rötter, och, osktadt några missförstånd, hafva de ald ig upprest sig mot sina envåldsherrar. Då de väpnade sig mot Konungen af Sverige, hvilken, gerom traktaten i Kiel, forklarats deras Monark, var det den Danska Throntöljaren, som dertill bestämde dem, ! och vi böra till deras u:skuldande säga, att de härvid trodde sig handla i öfver. nsstämmelse mod Xonurgens at Danmark silja Det som ytterligare talar till der:s fördel är, att oaktadt styrelsens stora. undseende åren 1815, 15i6 och 13:i7, oaktadt tryck pressens utsväfringar och de förvaltandes Jikgilighet, ! har massan af folket likvär aldrig felat i vördnad och trohet mot sitt nya Furstehus. Detta böre vi aldrig. förgäta. Man finner vl äfven understundom, i des sa kalla luftstreck, lynnen, hvilkas liflighet ej åttöl jes sf ett säkert omdöme. Sådana mäns oebetänk-. samhet är vid handläggningen af allmänna ärenden ej mindre vådlizg, än andias elakhet och ränker. Du vet äfven, att ett slags aristokrati fått rottäste i Norrige, ehuru der ej mer gifves något adelstånd, Du skall älven der, som allestädes, finna dem, hvilka, utan tillräcklig upplysning att vägleda sig sjelfve, likväl anse sig äg? för mycket deraf, för att anlita andre, och dermed förena anspråk att gilva Fursten råd. Många gitvas likväl, hvilka fruktsamme i uppfinningar och ideer, äro så vacklande, att den plan, de om -ttonen antogo, alldeles ej liknar morgondagens. För tro Dig ej åt dylika, men undvik att låta dem märka den kännedom, Du af dem äger. Karaktersfastheten är eo så stor egenskap, att, oaktadt ganska få dermed äre begåfvade, anser mängden af menniskor sförlårtligt att hafva genomskådat deras svaghet. Misstro äfven dessa starka andar, som allmänneligen vilja kallas stora. De äro ofta mera vådliga än gsgnarde, och i handläggningen af ärenden äro de vanligen oanvändbara. Om ett blygsamt väsenda är eu dygd hos dem, som äro bestämda att leda Stater, är derembt den högdragna isbilskheten ett af de största tel, som kunna vanpryda män, hvilka innehalva offentliga, änvu mer hoga embeten. Ju mer upphöjdt ett förstånd är, desto mindre missaktar det de råd, som lemuzs at dess omgilning; men dessa råd böra ej vara Furstens ovilkorliga rättesnöre. Han bör val Olverväga deras vigt, innan han entager eller förkastar dem; och om, vid denna undersökning, han öfvertygas, att de honom meddelade råd äga företräde för den af honom sjelf uppfattade åsigt, bör han tillegna sig desamma såsom sina egna; ty det är ofta en lika stor förtjenst att an:aga och erkänna, hvad som är nyttigt, då man sjell bär ansvaret äfven för en misslyckad utgång, som det kan ligga i en djerf tanke, hvilken först endast framkastats såsom en enskild mening, utan att den, som afgifvit densamma, ens ägt tillfälle till dess öfvervägande och begrandning. Afven den skickligaste bör höra råd jemväl af dem, hvilkas erfarenhet han anser mindre än sin egen, så snart han kallat dem till rådgifvare. En Furste bjudes af sin klokhet, att tala föga; hans fördel åter manar honom utt höra mycket. Derigenom drar han nytta af alla omdömen: de goda äro gagneliga i sig sjeltva, och de mindre goda framkalla de bättre. Vankelmod och fruktan kunna hos en Styrelse föranleda till de menligaste följder. Det är zannt: den mindre samvetsgranne kan begå orättvisor och grymheter; men svagheten kan äfven föranleda skakningar och en bristande motståndskraft, förderflig för det allmänna. De som darra för tillämpningen af bestämda rättsgrunder och för gifna fall, af farhåga att taga fel, störta icke sällan de Stater, de kunnat rädda, tillika med sig sjelfva. Det rätta hos en Statsman är ej heller alltid öfverensstämmande med oaflåtlig stränghet. Denna sednere kan ofta gränsa till orättvisa och bör skiljas från en viss stränghet, hvilken under flera förhållanden af nödvändigheten påkallas. Då den utöfvas för det allmänna bästa, ålägger den oss, att vara obeveklige. En ädel rättsinnighet, en sann och öppen själ bjuda äfven, att utan omsvep afvisa dem, som framträda med öfverdrifna anspråk. Vinlägg Dig om denna vana. Följ meå Din uppmärksamhet dem, som äro vid Styrelsen anstållda, för att utröna, huruvida de tänka och handla i dess anda, verka i dess syftning och föra dess språk. Afven den, som handlar rättsenligt, men svagt anger sin åsigt, felar mot den politiska ärligheten och lastar andras ovilja på dem, hvi!kas öppenhet i ord öfverensstämmer med deras kratftfullhet i handling. I alla land, förnämligast i de konntitutionella och i dem, som erfarit politiska skakningar, finner mar flere, som klaga öfver oordningar, än sådana, som vilja beflita sig att afhjelpa dem. En rådgifvares Trättsinne består då i handling, i förakt för ett tom! klander och i verksamhet tör de redbara föremål, som gagna det allmänna. Detta rättsinne bemödar sig äf. ven att afslöja dem, hvilka, med folkets väl städst på läpparne, bära i hjertat en tygellös äregirighet som af intet återhålles och af intet mättas. En långvarig fred har aflägsnat Norrska folket frår dess urgamla böjelse för krigiska bragder. Vi bör derföre egna våre bemödanden att kos detsamma ut veckla allt, hvad som tillhör krigskonsten, hvilken ä så vigtig, ty en Stat utan väl ordnad krigshär är våra davar den förstkommande inkräktarns rof. Tan