Aftonbladet – 22 juni 1837, sida 2

ningom åter Il;ckigt letande sig derur ut på jem.a fslet, om jag så får säga, än med en qvick och pikan: vänluivg kastande sig med eus In 1 eu helt py både: takt och tonart, äa sprittande, eldig, lysande, än högtidlig alvas m, romanesk och svå masde, äs isavtisk, s orma-de, sensiös! Ha allmän euthusissm so:lzde också gevom salongen vid ella de oiika öf-errsskzsude vävdnivgarna och kepi erna i hans kompo sion, sådana de, ögocblicke:s isgtfvelser, utgiugo under bans hand. Den ena af le bida fan asterna skule H: L., såsvin lofvadt var, uvöa på ett par motiver, som någon af ähörarne egde ratghet att efter eget frut vel lemosa honom. De ihemata, som tramle-nnsdes, voro 2 gamla svenska tolkmelodier, den bekanta: ? Och ten Karin tjen e samt en lika bekant polska. Des gemaliske im provisatoren genomarbetade dessa themesta på tusea olika sätt, först bvart och ett för sig, sedan äfven tillsammans och i hvartaunat; mot slacet tyckies han just först komma rikigt i iospirauon, man trodde honom fl:ra gånger äraa slå an slutackordet, då ha. i detsaruma su p:egeerade med en liten behändig öfvergång och åter begaf sig in i et svall af harmonier och de djer vaste passager, och han skulle säkerligsn kunnat ortsätta sin fantasi hka gerna hela vatten igenom, som dim qzat eler haltimma, ban nu gjorde det. Sike:ligen hafva de flesta åhörarne al .ig bört någonting dylikt, och måhända skola de ock adig få höra det I det all:gros ur Hummels ypperliga A moll: konsert för fortepiano, som öppnades soi:cen, visade sig Hr L. icke mindre utmärkt i att återgifva andras inspirationer än att gifva uttryck åt sina egna. Kvuserten var, äfven He L:s spel oberäknad:, högst intressant. Mozar:s herhga D-durs Violivqvartett : kan icke hörss för ofts, heist då den uiöres af sådana telasg:r, sm Hr J. Bawaud, Randel, Schwarz, Torssell; mea salougeu var icke egentligen mu ikrum för violer och det hela tog sig derför i ke så val ut, som det annars skulie gjort. Åtskilliga kävda, utmärkt vackra körer ex-qverades hka utmäckt. He Lemmiog var den en!s, som icke skördade någon särdeles ymzrig del i det bifall, hvarmed annars hela soiegen b linades. Ha. s fantasi på gitarr var verkligen af en ganska snoplig effekt. Somliga mumlade sics meil:n om att det var ett sammelsurium, asdra et slit och et hafs uten hke, och jag vill icke såga hvad en tredje del äcnvu fö:s nädligare hviskade. Komposmoren tior jag vissaligen egde sina utomo dscutligt svåra uppgif ter och flora slags konsvgh:ter, och utförand.t, sådent det var, vitnede d.riöre i alla fal om Hr Lemmin,s tålerg på giwarren, den min fo ut vet icke är mindre än den hin eger på viviin; men vacker musik var det icke. De flesta slutade med att skratta åt alltsammans, och, om jag icke missiager mig, såg jag Hr Lemminog sjelf instämma i den allmänaa munterhe:ev. Om någon förargade sig, så hade han äfven bestar dt orätt. Hade icke Hr Lemining på förhand förklarat, att det var en fantasi å la Sarrssine, h:n skulle utföra? Nå väl, märk endss! det der skulle så vara, det var icke vackert, men det var å la Sarrasine! Ssrrasine beiyder eit fälgaler, således nigonting kors och tvärs hopoch sammanflitadt, hvarigenom man omöjI gt shpperin, utav der man får stå u anför och van:a, till dess man slu hgen måste, bed-agen i sin forhoppning, gå sin väg lhkasom min kom. Fillämplvgen är klar. Men hvarför just komponera å la iSarrasine? se der en snnan fråga!