Aftonbladet – 17 april 1837, sida 2

daler omtvermynt med tre mnikSsdaler 19 SK. DKO. ADELE DE SENANGES. (Komedi i 1 Akt af Scribe och Varner.) Det var för ett år sedan, vid en offentlig prisutdelning, efter slutad termin, i fru s tfruntimmerspenssion i Rouen. Om du sjelf, älskade läsare, under din skoltid hann ända derhän att få dig tilldeladt ett premium, torde du påminna dig allt det högtidliga och upplyttande i deana stund, hur vänner och slägt kramade dina händer, hur far och mor med rörd stämma tackade dig, och du bör då kunna föreställa dig pysslandet och tasslandet af de ömbjertade mödrar, talföra tanter, kärälskliga syskon, hvilka nu trängdes hvar och en kring sin anhöriga bland de bekransade eleverna hos fru t . Af dessa unga flickor fanns likväl en, som vunnit icke mindre än trenne pris, mer det oaktadt blef stående ensam och öfvergiftven i en vrå af rummet, då hennes belönade kamrater nästan tycktes skola qväfvas i i den täta krets, som grupperade sig kring hva och en af dem, Ingen mor kom att lägga hennes lilla mjuka hand i sina, med denna blick af outsäghg huldhet, som, blott ett modersöga äger, ingen far trängde sig otåligt fram till henne för att sluta i sina armar dem värda dottern. Den stackars Adåle ägde hvarken far eller mor, såsom hennes lyckligare vänner. Och en bitter tår trängde sig ur hennes sköna ögon . .. En okänd gubbe hade då nalkats den vackra flickan. Hennes hemliga smärta, förbisedd eller icke förstådd af alla andra, hade icke undfallit en sådan menniskokännares, som herr de Senanges, fina blick; den var van att uppsöka olyckan och lidandet. Med dessa egna lämpor, som tillhöra gamla kloka och verldserfarna gråskallar, lyckades herr de Scnamges inom några ögenblick att vinna Adeles förtroende, det arma barnet intresserade honom allt mer och mer, och resultatet af samtalet blef, att flickan torkade bort sina tårar och dem gemla ungkarlen omfamnade henne som sin fosterdotter. Och Adele hade derpå följt sin välgörare ut på hans landtgods öfver ferierna. Det är just i dag hon omkring ett år sednare åter anländer hit i sällskap med herr de Senanges, som sedan länge varit van att tillbringa hvarje sommar på sitt slott i Normandie. Han behöfver det allt vål, den hederliga herr de Senanges, att njuta af den uppfriskande landtluften, en af gikt och pedager så hårdt ansatt man, som han är! Han gör rätt i att med första vackra Majdag flytta ut i det gröna, för att höra foglarnas glada melodier och de lummiga lumdernas hviskningar, för att inandas ängarnas och parkernas balsamiska doft; . . man har icke-vid fyllda åttatio år hopp om att så ling tid ännu få äga denna vällust! Och Adeåle, som år ut och år in lefvat iastängd inom stadsmurar, som aldrig förr än sistlidoe sommar vetat hur landilifvet är älskligt och ljuft, hur förtjust beträder hon icke åter dessa grönskande fält, vandrar hon icke åter ram under dessa blommande kastaniers kronor rid sin mans sida! . . . Sin mans? Ja, hon är u sedan ett par månader förmäld med herr de Sdnanges, sin välgörare, sin fosterfar! Med herr de Senanges? Min Gud, hvad ni får långt ansigte! jag tror i finner detta underligt! En åttatioårig, krämpull gubbe, säger mi, och en vacker flicka af derton år! Ni skrattar deråt af full hals och jarmas om hvartannat, ni kallar det en beingdhst, en galenskap, ett vanvett utan like! låväl, jag medger uppriktigt, att jag icke vill skera att få gråa hår med att söka möjaktigt ! örsvara partiet, men nog af, det är mu imedler