Hvad detta beträffar, gör den unga herre henne likväl orätt, och det är hvad han äfver till ändå någoa tröst upptäcker i en påföljand scen. Hvad han i första ögonblicket tagit fö ett hånande lättsinne, för en isande, onaturlig köld, är intet annat än den oskyldigaste barns. lighet, en fullkomlig brist på allt slags menniskokänrnedom, och följaktligen en total oförmåga att ana hans situation; med ett ord, en naivetd, så Gud förskone oss från maken! Herr Anatole har i sia första förtviflan vela skynda derifrån ännu samma timma, under förebärande för den gamle välgöraren af sin oemotståndliga längtan att träffa sitt hjertas utkorade, hvilken befinner sig... Hvar? i Paris?? Ja, i Paris! Och det är med största möda herr Senanges kunnat öfvertala honom att åtminstone icke resa förr än dagen derpå. Men efter sednare entrevuen med den unga frun tyckes ifvern ha betydligt svalnat hos herr Anatole, han skulle måhända icke vara obenägen at! stanna qvar hur länge som helst. Det är visst sannt, att Adele icke älskar honom, men kärleken kan ju komma med tiden, och i alla fall ligger äfven i den systerliga vänskap, hon onekligen till det minsta hyser för honom, någonting så ljuft, så romaneskt, så interessant! Nu blir det likväl tillfälligtvis gubbens tur att påskynda sin unga väns resa. Posten medför just ett affärsbref, hvars innehåll sätter de SeEnanges i tillfälle att genast kunna erbjuda A-natole en den förmånligaste beställning i Elsas; och eftersom den kära gossen i alla fall gör sig så brådtom från stället, för den der lilla magnetens skull, som ni vet, i Paris. så är det så godt att han beger sig åstad ju förr dess bättre för att emottaga den lediga platsen. Men att skiljas vid den älskade utan att få mellan fyra ögon lätta sitt bjerta från den svåra börda, som trycker detsamma, vore honom icke möjligt, och han skickar derför till Adele, med den vackra Marie, mjölkkammarförestånderskan på godset, några rader med utsatt tid och rum för ett rendezvous samma qväll. Händelsevis går denna biljett galet till herr Sdnanges sjelf. Ehuru den hvarken är adresserad eller undertecknad, upptäcker gubben snart — hans ögon äro icke nog svaga att misstaga sig om Anateles handstil — hvarifrån skrifvelsen härleder sig, och, efter några omvägar, äfvenledes till hvem den varit ärnad, oeaktadt Anatole, för att skingra all misstanka om ett närmare förhållande mellan honom och Adeöle, försäkrar att mötet gällt ingen annan än dem täcka brefbärerskan sjelf, den han af ett ögenblicks infall. . .. hvad vet jag? Senanges, i sin hemliga öfvertygelse om Anateles broitsliga afsigter mot hans hustru, låter honom i få men betydelsefulla ord förstå, att förbindelsen mellan dem båda, fostersomen och välgöraren, från derna stund är bruten, och håller derpå i enrum med sin fru, i anledning at den upptäckt han gör henne, att hon är älskad af Anatole, och att denne på ett bedrägligt sätt velat undanstjäla gubben dess enda skatt, en rätt rörande föreläsning om unga flickors farliga belägenhet vid första inträdet i verlden, och så vidare, allt ganska vackert och ömt; I samning denna föreläsning kommer temligen i grefvens id, ty på vissa symptomer, såsom den oförställda glädje Adele erfar vid underrättelsen om itt Anatole älskar henne, eller det uttryck af harm, man skulle nästan säga svartsjuka, hvarmed hon vid ett föregående tillfälle bemöter Anatoles yttrande om kärleksaffären i Paris, skulle man tre, att en viss aning om någonting un. derligt, som kallas kärlek, börjar morgna sig, ! vättre sent än aldrig, i den sköna fruns jungruliga hjerta. Det är för sent att tänka på bur, edan fogeln flugit sin väg. Gubben handlar lerföre ganska slugt i att, medan tid är, göra ng fullt säker om det vackra barnet; han företäller henne allt godt han gjort och ännu vill söra för henne, han erdentligt ockrar med sin rälgörenhet, och Adåle försäkrar, att hon icke tt ögoublick skulle tveka att i valet mellen Aiatole och den gamla herren försaka den förra. )ch bon snyftar och suckar, det arma kräket! TA må Lu Aj, aj, aj! l Men Herr Anatole känner sig efter sista upprädet med sin välgörare och Adele, olyckligare, n någonsin; han har förlorat Herr de Senan-l? es aktning och äfven Adöles, de hafva båda emligen tydligt förklarat det; hvilken skamlöset, har Adåle sagt, att bli kär i min mjölk-. ammarförestånderska ! O, min Gud! hvartill kulle det tjena att längre dragas med ett lif,