Aftonbladet – 17 april 1837, sida 2

-— 0 0 JO MAMA AMMAR Ae OMAR iMGIl DKBKdll finna detta slags skäl föga tillräckligt, är det, Gud förlåte mina synder, icke mitt fel. Herr de Sdenanges är nemligen ganska rik. Aldrig har likväl en förmögenhet berott af mera egoa omständigheter. Den her öfvergått på auvarande ägaren från en dennes fordna välgörare, en bisarr Engelsman, hvilken haft det infallet att såsom vilkor för herr de SZnanges rättighet att efter behag disponera öfver den enorma förmögenheten, stadga det han ovilkorligen skulle gifta sig, hvaromicke hela arfvet efter Senanges död borde återfalla till testators slägt. Det är således för att åt sin goda fosterdotter försäkra för beständigt en klingande lycka, som annars icke skulle öfverlefva honom, det är således endast af den puraste välgörenhet, som han erbjudit henne sin hand. Och den adertonåriga Adele;: hvars känslor, åsigter och begrepp tyckas, till föga fördel för intresset af hennes person, icke sträcka sig öfver ett åtta års barns herisont, har funnit ingenting motbjudande i en sådan förening, det vill säga, föreningen af mannens namn med hennes eget förnamn, ty hvad är äktenskapet annat? det kan jag omöjligen begripa, och Adåöle ännu mindre! Se der således herr de SZaanges af idel välgörenhet efter ett års bekantskap ordentligt och väl, gift med sin unga skönhet från pensionen hos fru och utkommea på landet för att sköta om sig och fögua sig med att se på hur hans fru skall leka med lammen och söka fyrväpling.. Men en fagnad, som den fö träfliga gubben icke påräknmat, väntar honom här derjemte. Det är att här före sig återfinna en ung man, för hvilkem han i en längre tid varit i fars ställe, men som han icke på öfver år och dag hört utaf. Den otacksamme hade plötsligen, utan att nämna sin välgörare ett ord, leranat sina juridiska studier och försvunnit, ingen visste hvart. Munsjör Anatole hade nu enekigen förtjenat en ganska allvarsam skrapa, men gubben låter det bero vid att bannas litet med fingret, och låter genast hvarje missnöje försvinna för glädjen att återse den förlorade sonen. Hvar har då herr Anatole, när allt kommer omkring, varit under den förflutna tiden? Bagatell! han har gjort en liten resa till NordAmerika, till NewYork; hans uträkning hade varit att derstädes genom en ganska väl uttänkt bandelsspekulation göra sig ett, tu, tre till ägare af ett någorluoda anständigt kapital, och genast dermed återvända till Frankrike, för att såsom sålunda bergaå man bjuda sin hand åt en flicka, hvilken tillfälligheten låtit honom bevisa en tjenst, dymedelst att han undandragit herne en förförares klor, och i hvilken flicka han med detsamma blifvit dödligt kär. Spekulstionen i Amerika har imedlertid misslyckats, och han står nu inför sin välgörare tomhändtare, hjelplösare än någonsin, slagem, förtviflad, olycklig i den yttersta grad. ?SIå sorgen bort — säger herr de Sdnanges — allt kan ju lätteligen åter hjelpas; är du kär i en flicka, och du tror dig kunna vinna hennes hjerta, nå välan, så gift dig! slå dig på något säkert yrke, lika godt hvilket; med arbetsamhet och gladt mod tar man sig alltid ut, och du har ju mig att räk sa på ! Han inleder derpå ett förberedande räsonnemang om fördelen af att vara gift, och så vidare, samt yppar slutligen, till herr Anatoles icke ringa förvåning, att han sjelf helt nyligen med en ung flicka inträdt i det heliga äkta ståndet. Adåle kommer i detsamma in, och en presentation följer: Min hustru, herr Anatole? ..... Himmel, hvarför med din vredes åska krossa ett sensibelt menniskohjerta, sådant som herr Anatoles, midt i en komedi? Adele, såsom hans välgörares maka, var det så han skulle återse den älskade, för hvars skull han trotsat oceanens stormar och vågat allt hvad han ägde och hade hos den falska Fortuna på HewYorks börs! O, deita är någonting att bli galen öfver! Herr Anatole biter ihop lapparna och pustar med näsan .... Adele, den adertonåriga frun med lillbarnshjertat, igenkärner å sin sida med oförställd glädje den beskedliga studenten, som, innan hon kom i pensionen, bott i samma hus som hon, varit i tysthet hennes ädelmedige skyddsängel, aela den tid hon vistades hes en elak styffar, och slutligen genom sin vaksamhet räddat henne indana en öfverkhängande olycka. Hon har mycset tänkt på honom och undrat hvar ban hålit hus så länge. Ack hvad det var roligt, att nan kom igen! Ett bara skulle inte Kunna vaa gladare öfver tillrättafångsten af en bortflusen kanariefogel eller en förlupen kattunge. Och