Aftonbladet – 14 september 1836, sida 2

likväl, att det var en hofman i ett despotiskt land, som i enrum yttrade dessa ord för 120 år sedan, hvaremot Skånska Korrespondentens apotheos sker år 1836 i ett offentligt blad, och i ett konstitutionelt samhälle. I anledning häraf erinra vi oss en fabel, som på 1790:talet, d. v. s. då Gustaf Adolph antingen nyss uppstigit på thronen, eller snart skulle göra det, stod att läsa i Stockholms Posten eller Extra Posten — vi minnas icke rätt hvilkendera — och som, på en tid, då ingen tryckfrihet fanns, likväl talar ett språk, värdigt tryckfriheten, och ger en lexa, mera förtjent, att inplantas i en ung furstes minne, än Blanzeflors proklamationer; Vi citera dem här för jemförelsens skull: En prins vid tio år, på thronen lyftad opp, Gaf om sin framtid bästa bopp, Oeh rimligt kan man mer ej af elt barn begära. Men zsmickrar-hopen, böjd i stoftet vid hans fjärt, Svor dyrt att ren Hans Majestät Var en den störste kung, som någon tron fått bära. En vis, som börde det, och hörde det med barm, Gick hem, och lärde sis papgeja Att vissa fyra ord med upphöjd stämma stoja. Sen tog han fogeln på sin arm Och trängde sig så när, som nånsin lät sig göra, Till hofvets krets och kungens öra. Och hvarje gång man hör: hurra, lofsjunzas må Vår store prins, som allas tjusning väcker? Var Papegojans svar: ?NÅNAÅ! BARA DET RÄCKER!