Aftonbladet – 14 september 1836, sida 2

onden, hvilken föste ihop gossarne, i stället 1 ör att ordna dem) till politiska hopfösare, se-1l an han en stund sett på oredan: Förstår dull! aken ej bättre, är det bäst att du låter) nig sjelf råda!? Den sköna Blanzeflor ate-l1 ar här ett yttrande afsin Pappa, som varit så 3 nglagod attlåta henne få fara och se Prinsarne, : m huru vår tid framförallt behöfver centralraft, och huru Pappa icke fruktar despotiska andlingar, men väl rådlöshet vid styret. Ion förstod väl ej djupet af Pappas tal; men n del fruntimmer äro framförallt sensibla för centralkraften, och till dessas antal tyckes vår Blanzeflor redan i tid räkna sig. Hon försäkar för öfrigt, att Hertigen talar förståndigt, om en mycket förståndig student, som nb. ilter i en examen och ändå fritt och ledigt, om studenten nb. talar på balen??? Prims 3ustaf är en Venusbild som bhfvit en Apollo, vars like ingen målare försäkras kunna framtälla, och om Blanzeflor tordes sqvallra litet ar skolan , skulle alla Skånes flickor, som nu edan äro så förtjusta, ej kunna uthärda den örtjusningsgrad, som då följde. I anledning f ett yttrande af Hertig Gustaf, heter det: npågot mer englalikt kan du ej föreställa dig. Ack! hvilket mildt leende: hvilken själ innanför de dgonfönstren! Jag kunde sutit — ja, just jag, Pappas qvicksilfverperla — från solens upptill dess nedgång, sjelfva sommarsolståndsdagarne, för att bara se på Hertig Gustaf. Hertig Oscar liknas vid en Paralisblomma , och glömskan af honom värd örlofningsringens förlust. Det ar fadren sjelf; en iodifferenspunkt, som har mera af sin fader Oden, än af sin farfar Thor, det är Thors kraft och Freyas skönhet. ! 4 Man kan icke förundra sig, om i synnerhet en så antändlig varelse som fröken Blanzeflor — ty med ett så lysande namn måste man väl vara fröken, om man också skulle bo i prostgården i Westerstad — blifvit förtjust öfver de unga telningarne af korungahuset, och kommunicerat sina känslor på en landtflickas vanliga oskyldiga och litet jollrande sätt, med sin vän Nina. Vackra och intressanta barn hafva en förmånsrätt, att vinna hjertan, i synnerhet unga flickors, hvilkas känslor mången gång bortkastas åt vida sämre föremål, och det är onekligt, att de trenne unga Prinsarne icke blott uti ett intagande yttre, utan äfven uti ett skickligt och blygsamt uppförande bära vitinesbörd om den årdnad oeh det förstånd, hvarmed de af sina höga föräldrar uppfostras. Men vid en sådan enskild korrespondens synes oss dock denna öfverdrift af känsloyttring kunnat stanna. Lika oskyldig, naturlig och älskvärd en sådan exaltation kan vara icke blott hos en ung flicka, utan äfven möjligen hos äldre personer, särdeles när de för första gången få betrakta de vackra och lofvande barnen, med hoppet atten gång i dem se ettstöd för fosterlandets bestånd och sällhet, lika öfverflödig, hndrigast sagdt, förekommer Korrespondentens beställsamhet att genast bära fram det i tryck. Man behöfver icke frukta, att ej de unga Prinsarne innan masnaåren hinna blifva ullräckligt utsatta för smickrets frestelser, ehuru mycket vi äro öfvertygade att deras omtänksamme fader och förträffliga moder söka skydda dem derför, utan att en allmän tidning skall deruti söka öfverträffa alla andra. Det wgör i våra ögon just de kungliga barnens förtjenst, alt de äro såsom andra hyggliga barn, okonstlade och naturliga. Så visade de sig också i Skåne, men månne detta är en tillräcklig anledning att rent af förguda dem? Det ligger i sanning en egen art kompliment åt furstarne deri, att snart sagdt förlora hufvudet af förtjusning, blott de bete sig som annat aktningsvärdt folk! Månne det just vore så önskansvärdt, om nämnde tidnings: lad nu fölle i de unga Prinsarpes händer; om desse derigenom gjordes förwoliga med den tankan, att de äro det skönaste den Norra solen ser, att de äro englar, som menniskor kunde vilja sitta dygnet igenom, för att åskåda, att de äro Odiner och Thorer i miI niatur, att de redan äro förståndiga som en mycket förståndig student, med ett ord, att de äro det aldrahögsta, som menniskan vid den åldern ej blott kan vara, utan kan önska sig vara; om de derjemte få den lärdomen, att framförallt icke tåla motståndare, samtatti dessa endast se politiska hopfösare; om de i samma tidningsnummer få lasa ett yttrande, hvaria amn Ana Aa Af ronresentantor I ot land