Aftonbladet – 13 augusti 1836, sida 2

OM STATSTIDNINGENS LAGSTIFTNING. Andra Artikeln. Om man ställde till förf. den frågan: hven som han tror vara berättigad att födas och lef va här i verlden, så skulle det följa af han resonnemang, att den timliga utkomsten vor det enda villkeret för den heligaste och först. af alla natarens rättigheter. Intet äktenskap bor de då få ingås, der ej makarna hade säker och tillräcklig utsigt för sin egen och sina tillkom. mande arfvingars bergning. Tvertom skulle et nödtvunget munkoch nunnelif ega rum för alla fattiga och nödlidande; de menskliga passio.nerna retas och uppäggas till det yttersta, de af natnren helgade drifterna trampas under fötterna, och osedlighet och okyskhet legitimeras i stället för religionens bud och föresknifter. Det oaktadt skulle det gå såsom med TIsraelitercna i Egypten: ju mera det arma folket betungades, desto mera skulle det föröka sig, och om staten icke ville förinta de olyckliga, så måste den väl upptaga och beskydda dem. Den som någorlunda känner gången och utvecklingen af mensklighetens historia, han vet att hvad som skulle ega bestånd här i verlden, måste grunda sig på högre och förnuftsenliga lagar, och om det menskliga godtycket griper in hindrande eller störande i rättvisans orubbliga gång, så kan det väl verka förderfligt till en tid; men jemnvigten af harmonien återställer sig förr eller senare genom fruktansvärda stormar och skakningar. Hufvuduppgiften så väl för statsläraren som statsekonomen är derföre att finna hvad som är grundadt i sjelfva sakens natur, och hvad staten såsom en högre inrättning bör och kan vara, för att närma sig mer och mer till 1ideen om ett Guds rike på jorden. Och förr än man kan säga till sin like: du har icke medborgarerätt här i lifvet; bör man kunna bevisa sig ega en för andra fullt öfvertygande kunskap om Guds vilja och afsigter med menniskorna! Dessutom när man tänker och resonnerar om lidandet och torftigheten, så synes det vara en pligt, att icke utgå från den förmögne aristokratens — eller possessionatens bekymmerfria oonicgar , utan från de olyckliges kojor , ler brist och ofta andeligt armod utgöra let förnämsta husgerådet.. Hvad nu dessa vanottade med erforderlig upplysning, för att inse let rätta, kunde önska sig, det bör en sådan älvis resonnör aldrig förgäta, ty derföre skrifer och talar ban, att han skall förkunna föruftets högre råd om våra pligter emot andra; ven icke för att med kallt hjerta och kärleksist sinne visa huru man skall tygla och beringa den så kallade dräggen i samhället. Det olycksahga förhållande, som gör hela staten ll en slags korrektionsanstalt, är . det nyare