Aftonbladet – 13 augusti 1836, sida 2

2 OP 0 MAIA AVE OIL VILIIK CIL det tillåtes att soka sig om efter tjenst, för att ieke bemfal!a till tuktoch korrektionshusen , och man går så lingt i hårdhet , alt man nekar ett förnuftsväsende rättigheten att efter vilja och bästa öfvertygelse kontraktera med en annan när det faller sig lämpligast om sin egen person för en tid, som äunu icke är betingad eller upptagen! — Men det kunde kanske icke vara utan allt interesse att något närmare granska vår förfaltares åsigt om hemmansklyfaingen , för att tillse, om hutvudsakligen derifrån det onda har utgått eller kan ugå. När ett folk har occupetat och fördelat i ett land den jord, som kau odlas, så måste det, när populationen her uppbunnit en viss höjd, antingen stadna i utveckling och tillväxt eller vara betänkt på medel att genom en ändamålsenlig verksamhet och produktion dra försorg om sitt bestånd och sin framtida förkofran. Först och främst måste då vår slasman göra sig den frågan, om jorden är så fördelad, att ej några vidare jemkningar och förändringar deri kunna göras; och sedan, om någon bestämd gräns kan gifvas, utom hvilken hvarje fortgående sönderstyckning skulle medföra betänkliga följder för samhället. Man tänke sig t. ex. en familj på en knapp hemmanslott; med möda och bekymmer har det ändtligen lyckats föräldrarna att ge åtsina barn den uppfostran och vård, som tillika med bibringandet af religiösa och sedliga begrepp kuanat göra dem skickliga att fortsätta deras fäders yrke. Nu faller fadren ifrån; modren skulle då först ha sitt underhåll eller sin andel, och skola barnen, om de äro flera, fördela rasten. Antag pu att hemmansdelen är ibland de minsta, och att hvarje mindre stycke deraf sulle vara otillräckligt för ett hushåll. Men sönerna vilja alla stadna qvar vid den ärfda jorden, de vilja genom förökad verksamhet och om möjhgt genom förbättrad hushållning aftvinga skog och mark hvad de anse sig nödtorfligt behöfva; de gifta sig, familjerna mångdubblas, fattigdom och brist bli följden, och slutligen få alla gå ifrån den ärfda grunden och gripa till tiggarstafven. Nå val! kan nu staten med lagstiftareåtgärder här gripa in i privaträtten och består ma ett minimum af fastighet och possession al. jord? Vi tro det icke; tvertom äro vi öfvertygade, att ett sådant förfarande tjenar till in ! tet. Ty antag att enligt lag de öfriga syskonen måste taga lösen vid ett sådant fall som ofvannämnde och öfverlemna hemmanet åt en enda, så följer först och främst, att det är betungadt med skuld och att den nye egaren måste använda mer sparsamhet och flit, för att kunna fullgöra räntor, afbetalningar på de intecknade fordringarna och alla orera till staten, och sedan draga försorg om sin tillväxande familj, då egendomen utan skuld knappt var tillräcklig. Men hvad blir nu af. de andra? Skola de som tjenstehjon framsläpa sitt lif; tv ett och annat hundradetals riksdaler, som de få på sin lott äro otillräckliga till bergning? De måste derföre, hvilket ock oftast händer, söka sig om efter någon torplägenhet hvar för sig, eller bli nybyggare, och hvad utsigter lofvar väl detta för de flesta? Deras arf amvändes till inköp af något husgeråd, och på det sättet utstyrd och försedd börjar den nya husbonden sitt arbete. Men ofta händer, att bondesonen, som tagit lösen, illa använder sin lilla skatt. Ovan att handtera penningar anser han en liten summa som ett outtömligt kapital. Han får lust att njuta lifvet något angenämare, än forut i tungt släp och strängt arbete; något bättre kläder än vanligt och frikostighet vid de tillfällen då allmogen samlas till sina nöjen , — förstöra ofta på de första åren hela hans rikedom, och sedan stårv han der redan tiggarfärdig för sin egen person, och ännu mer om han gifter sig och får en meddellös hustru. Men om i första allet det skulle bära sig en liten tid, hur skall len fattige torparen eller backstugusittaren kuna uppföda och försörja sin tillvexande familj? Redan i andra ledet är eländet för dörren; hvad lir det då i tredje och fjerde o. .s v.2 Men lessa hafva ursprungligen utgått från sjelfegande och besutten jord, som enligt suppositionen ice fick delas under ett visst minimum, och änlå se vi, att det hjelper till intet. Icke har äl från början jorden varit otillräcklig för ett ands innebyggare, utan en förökad folkmängd ar under samhällets tillvext småningom uppommit, och fattigdom och torftighet hafva efer hand uppstått genom bristande utrymme för lla och genom afsaknad af de utvägar, som en . 1 To ee Ir RR a