rr 1 nn ee jemt stigande och fortgåendutvecklivg; så finner man för det första huru man derigenom med allt mera framgång lär sig att beherska naturen och att begagna allt hvad den lemnar 0ss till vår nytta; råämoen framletas och feambringas och förarbetas sedan på tusenraldigt olika sält efter egna och ardras närvarande eller tillkommande behof; kommunikationer underlättas och öppnas inom staen och med andra folk; man gifver och emottager 1 vexlande utbyie alla lifvets lägre och högre förnödenheter; gemom det ljus som forskningen utbreder, förmicskas och besegras fördomarna; menniskokärleken lifvas; käpleken för det högre och eviga nares och uaderhålles; man öfvertygas småningom, att njutninsen gf ett sinnligt godt icke är att föredraga framför det oförgängliga; fosterlandets ide vaknar och leder till uppoffringar af det enskilda, för det allmänna; begreppet om mensklighet, om ett stort och heligt verldsrike uppstår i själen , och hvarje sådan tanke är en renande och skyddande kraft mot lägre begär och egennyttans och vinninglystnadens ingifvelser. Men upphinner statea en sådan fulländningspunkt, så försvinna striderna om falska och mnaturvidriga företräden och rättigheter; nöden och lidandet bli föremål för hvarje lyckligare medborgares dettagande och behjertande; man söker att befrämja, om icke drömmarna om en missförstådd och otänkbar gemensamhet i egendom och materiella fördelar , åtminstone likhet och delaktighet i allt det andeliga goda, som vi emottagit och emottaga af en faderhg hand, och säkerligen skall man icke anse det nog för bonden med en upplysning, som lärer honom frukta Gud och ära Konungen efter det torftiga begrepp, som nutiden fäster vid dessa ord. Att författaren till reflexionerna finner vår brottmålslagstifning ofullkomlig och flera af straffen icke blott ändamålslösa utan äfven vådliga för samhällets säkerhet och snarare ledande till motsatsen af hvad de åsyfta, är visserligen riktigt; ty på förbättring böra om möjligt alla straff utgå, och inför samvetets domstol kan ingen absolut straffrättstheori bestå, äfven om den i sednare tider skulle tillvunnit sig några anhängare ; ty att ändliga väsenden, sjelfve i mångfaldiga hänseenden svage och felaktige, skulle uppträda för förnuftskonsequensens skull och straffa och ikläda sig den eviga rättvisans himnarekall, är och måste anses såsom ett betänkhgt system, isynnerhet som den högsta magten i Universum ä: kärleken och dess heliga låra är försoningen, visserligen både i subjectiv och objectiv mening, så att staten har full rättighet vid hvarje svårare förbrytelse att försäkra sig om den brottsliges person för sin egen säkerhet och för afvärjandet af hvarje kränkning af sin rättsförfattning; men kan samhället få en någorlunda nöjaktig borgen för en olyckhg brottslings förändrade sinnesstämning och allvarliga föresats att återgå till uppfyllandet af samfundslifvets pligter, så är också straffets ändamål vunnet, och staten har utöfvat ett medlarekal!, som utgör en af dess högsta bestämmelser. Undantag finnas väl, der samhället måste förtvifla om den brottsliges räddning eller befara för stor våda af hans befrielse, och i sådant fall skulle antingen dödsstraff följa eller fängelse på obestämd tid; hvilket sednare vi för vår del skulle mycket föredraga, om fängelsevården vore, hvad den borde vara, en samhällsangelågenhet! af högre betydelse för regeringar och folk. Ty framfor allt borde man söka mildra den bitterhet, som råder hos brottslingen emot rätt och rättsförfattning och bemöda sig att läka de sår, som själen gifvit sig sjelf i striden mot begär och böjelser, lidanden och motgångar. De brottslige behöfva, liksom de vansinnige, psykisk läkedom och vård, och här är icke nog att blott inverka på den religiösa känslan såsom det vanligen sker, på ett ensidigt sätt, utan alla själens förmögenheten borde tagas med i beräkningen. Huru djupt ligger icke ofta en handlings orsak, om man går tillbaka till en analytik af grundsatser och lefnadsåsigter? Att förändra dessa genom tvångsarbete, fysiska lidanden o. s. v. lyckas sällan eller aldrig. Här behöfves en högre andelig hjelp, och på en sådan borde statea vara betånkt. Men att här ingå i några vidare detaljer, tillåter icke utrymmet; ehuru det måhända icke vore omöjligt att visa, att saten aldrig kan lyckas på den väg, den nu framgår. (Forst. följer.) FT. rm 11 Å a EN on