na föra oss på fall, forebygges, nemligen folkets återsjunkande i råhet och okunnighet. Den första af dessa orsaker har den skymfliga titeln af aristokrati, en dämon fullkomligt oskadlig i sig sjelf, och fruktansvärd exdast då han åtföljes af sin favoritbydra monopolet. Då adelskap icke kan foriänas af någon stat hos oss, så förmoda vi att det är ea rikedomsaristokrati, som man så högeligen fruktar. Men vi tillstå att de lagar, som afskaffa den aristokratiska förstfödslorätten, och den spridoing af förmögenheten till hvarje följande generation, som deraf uppkommer, högeligen minska vår fruktan för någon fara från det hållet; och om inga af staten auktoriserade sammansättningar af förmögenhet funnes, — hvilka sammansättnin-gar indirekt strida mot förutnämnde lagar, så skulle föga skäl till någon farhåga ega rum. Lyckligtvis är dock allmänna tänkesättet, som blir allt mer och mer upplyst, rigtadt emot sådane sammansättningar, och vi tro att de knappast skola uthärda dess pröfvande granskning. Monopolierna för banker och hvarjehanda andra kompanier skola med möda kunna framsläpa sitt lif änau ett halft seket; och 1nflytandet af en alltjemt vexande rikedom kommer att försvagas genom den högre dagspenuning, som de arbetande kiasserne 1 samhället oundvikligen komma att fordra. Den andra orsaken till farhåga avses allmänt vara prestvålde; men då ingen herskande kyrka genom lag kan intöras i denna republik, och alla sekter ega en fu!komlig och lika religionsfrih:t, så kunna vi icke se någonting verkligtien sådan farhåga, så vida icke en allmän superstition uppkomme. Då kunde visserligen en fara vara förhanden; ty i hvarje tidehvarf har rehgionsvidskep:lsen varit fiende till friheten, och på engång tyranniets svärd och sköld. Men den ännu mäktigare kraften, en fri press, som utbreder vetenskapens ljus, hvilket är motsatt all religionsvidskepelse, skall icke länge ullåta denna sednare, att hålla under sitt välde ens de offer, som ännu med dena kämpa om sin frihet. Menniskorna skola vörda det he!iga i vetenskapen, såsom en uppenbarelse af Guds tankar i hans verk, och icke tro på någon vidskeplig tolkning af hans skrifna ord, som står i strid med denna oföränderliga uppenbarelse. Den tredje förmodade faran förespeglas i en förväntad anarki, och uppkomsten af ett pöbelvälde i denna republik. Men anarki kan endast uppkomma genom allmän missbelåtenhet och förtryck eller okunnighet. Det förra kunde icke länge ega rum hos ett folk, som sjelf har makten i sina känder att afhbjelpa alla besvär; och den sednare skulle snart skingias genom pressens ljus. Och då vi besinna, att vår demokrati är en demokrati med jagar, lika bindande för alla klasser, utan att gifva privilegier åt någon, hvilket demokratierne i forntiden icke voro, kunna vi icke annat än glädja oss öfver, att se oss tryggade mot den anarki, som lade Greklands, Roms och Venedigs republiker under despotismens fot. Ett pöbelvälde kan icke existera bland ett uppfostradt och bildadt folk, der alla äro lika inför -lagen; och fastän denna benämning, så väl af vissa inbemska, som främmande skriftställare, användes, för att skymfa vår organiserade demokrati, så kan den dock icke förändra karakteren af det system, som betecknas med ordet demokrati. En ros skulle lukta lika väl om man kallade henne vallmo; och bröd skulle icke blifva mindre helsosamt eller ätbart, om man gåfve det benämningen af sten. Lät derföre i vår republik en fullkomlig frihet cfverallt råda hos alla klasser af våra medborgare, och ett system af allmän uppfostran sprida sitt solljus öfver hvarje punkt af det hela; och dygd, visdom och lycka skola pryda våra annaler, genom den ändlösa cyklen af denna republiks historia.