Aftonbladet – 25 september 1835, sida 3

brist af hennes hjerta nöja sig med den älskades hand; och nu ulldrager sig något i salen på herr Lackmans värdshus, som hiuils varit oerhördt i staden Westerköpings häfder; man ger stort spektakel. Hr Philibert framträder, och gör sig 5 så rolig han förmår, Hr Alexander framträder, och gör sig så sorglig han gitter; Rose, denna rättvisans gudinna i turkisk shwal och netuelduksnäsduk, bedömmer och studerar från sin stol de agcerandes alla rörelser och grimaser; Sabina, föreställande den , värda publiken, swer bredvid 1 stum förtjusning. Philibert träder fram för andra gången, Alexander likaledes; mamsell Rose fliuner sig likväl icke tillfredsställd af deras prof; Philibert skakar i kall förtviflan hennes hand till afsked och stänger sig imne i sitt rum med några trösterika vinubuteljer, och Alexander ger sitt geni på båten och griper till sin känslas alla stormstegar för att på fullt alfvar belägra den hårdas hjerta. Mod, tapre Alexander, fästningen tyckar, dje fact, ihärdighet! — Gud! ett pistolskott! — inne i kammaren! med en blodig duk för bröstet raglar Philibert ut, han sjunker vanimägtig ner i en stol, öfver hans döende läppar stapplar redan det sista ordet. en förlåtelse åt den, hvars rysliga kallsinnighet förmått honom til detta rysliga steg; Rose är sig icke längre sjelf mägtig, huru tungt att bära på sitt samvete förebråelsen för en trogen älskares död! hon faller till den döendes fötter, — hejsan! munsjör Philibert som en pil ur stolen! Det värsta är att vinfläckarna kanske icke kunna tvättas bort ur näsduken! En gammal historia berättar om tvenne grekiska målare, att de täflade med hvarandra, hvem som kunde måla skickligast, då den ena mnarrade foglarna att picka på hans penslade körsbär, men den andra narrade sin medtäftare sjelf. Philibert gör det icke samre. Hvem är den största aktören? derem är det ej längre tu tal. Den skönas hand tillhör Philibert utan gensägelse, Hvem kan beskrifva den tragiska mannens förtwviflan? och hvem den andras ädelmod, då han, som genom nyckelhålet sett sin väns pathetiska scen med Rose, med en exempellös sjelfförsakelse lägger dennas hand i Alexanders? Sjelfva Hr Postoch K Källarmästaren som vid upptäckten af Roses stånd blifvit högeligen förtörnad, griJes; vid denna scen af försonlighetens anda, heldst han finner att till och med borgmästaren, som under sitt vistande vid riksdagen i hulvudstaden lärt känna några theaterns första artister, nedlåter sig ända derhän att helt förtroligt hälsa sina gamla bekanta välkomna. Pjesen kan vara så god som de flesta, vi införskrifva från Frankrike. Vi tro likväl att af detta ämne kunnat göras något bättre. Hr Lackman, Mamsell Sabina och Borgmästaren äro alla 1xe egentliga figurer hors doeuvre. Dialogen är, om icke utomordentligt sprittande, likväl lätt och underhållande. Hrr Sevelin och Almlöf utföra sina olika täflmngsroller med mycken takt, någonting som likval icke gör den verkan det kunde göra, då dessa rolleri sig sjeltva icke äre särdeles skarpt nyanserade. Hr Sevelin slutar pjesen med en liten kuplett, deri han kallar publiken för sin herskarinna; man skulle kunna tro att denna artighet vore ämnad 5t den lilla Sabina; men fjerde raden 10g den åt sig, och stampade fram sin älskling för dess galanteri.