sådant der sällskap af Lustiga bröder, och följaktligen då . den ofvannämnde billen rörande rättegångsbiträde för fångar befanns inneh: alla sundt förstånd, så sparkade Lorderne ut honom i största hast.? (Skratt.) På samma humoristiska sätt genomgick talaren de särskilta biller, som Öfverhuset förkastat eller stympat under innevarande session. Hr Evarts bill — sade han bland annat — om afskaffande af dödsstraff, hvilken de Lustige bröderj ne funno skyldig till tvenne brott: sundt förstånd och mensklighet, strypte de — detsamma gjorde de med billen, som hade till föremål att förbattra lagen för exekutorer och administratorer, och ännu en annan, som afskaffade en hop orimligheter vid verkstälhgheten af ; testamenten. Det här var temmeligen väl mätt för England. Nu kom Irländska tiondebillen. Först spriddes : den lögnen ut, att öfverskottet af kyrkans inkomster skulle skänkas åt Katholikerna och Presbyterianerne, då däremot billen blott stadgade, att det skulle användas : för folkuppfostran i allmänhet, utan afseende på religionsbekännelse. Sedermera upphofs ropet om plundring, och man frågade:. Vill ni taga inkomsterna : från presterne? Men det var ju endast öfverskottet man ville använda, sedan hvarje protestant fått en prest för sin själavård. Derpå började man skrika ut, att de der dissenters och papisterne voro ett blindt och okunnigt följe. Hvarföre uppfostren och omvänden J protestanter dem då icke? Näst i ordningen kom det föregifvandet, att intet öfverskott alls fanns, och Sir Robert Peel har verkligen upprepat det i det der räfsax-talet han hållit i Tamwortb, den sublimaste väfnad af falskhet och osanningar han (OConnell) nånsin läst. Det finnes intet öfverskott. Välan, då är det ju ingenung ondt i att stifta en lag, som förordnar om användande af ett öfverskott, som icke finnes? Förhällandet är ju precist detsanina, som med skattmästaren hos de Lustige bröderne. r Robert Peels Lustige bröder ströko ut den lanoulen ; men de antogo den del af billen, som gaf kyrkoherdarne 73 L. 135 sh. af hvarje 100 L. årlig inkomst de hittills haft, fastän dessa Lustiga bröder förlidet år förkastade en bill, som, utan att innehålla någon klausul om öfverskottet, skulle hafva gifvit kyrkoherdarne 77 L. 10 sh. pr. 100 L. — (Hör, hör!) Talaren trodde i sin enfald, att innan året vore om, så skulle Lorderne få finna sig vid en bill, som gåfve ännu mindre (Höga bifallsrop). var billen beräknad på att i synnerhet åstadkomma ett godt, nemligen att försona folket i Irland med Brittiska regeringen, och att göra föreningen mellan de båda länderna fastare. I England tillhörde majoriteten af folket den biskopliga kyrkan ; och i Skottland den Presbyterianska. — Men i Irland funnos endast 800,000 personer, som tillhörde den biskopliga kyrkan, då deremot Katholikernes antal steg till 6,500, 000, och Prestbyterianernes till 600,000. Talaren ville nu fråga hvar och en, som förstod det allra ringaste af Cockers aritmetik, huruvida en så stor majoritet, som de tvenne sednare afdelningarne utgjorde, skulle aflöna presterne åt de förra. (Hör.) Och hvad var det vål, som dessa Presbyterianer och Papister verkligen ville? Fordrade de att man skulle ge dem öfverskottet af Irländska kyrkans inkomster? Nej, men att öfverskottet, om ett sådant verkligen upkom, skulle användas för allmän moralisk och religiös folkuppfostran. (Hör, hör!) Men jag har ännu icke kommit till slut med Lordernes bedrifter. Municipal-reformbillen för Irland, äfven den sparkade de ut. Men vi kunna vånta; det är med oss som med ålarne, dem kökspigan höll i knytnäfven, sedan hon doppat den i sandenvi äro vanda vid att flås lefvande, och vi kunna vänta ännu ett år. (Slut e. a. g.)