Aftonbladet – 25 september 1835, sida 3

KALEIDOSKORP. TEATERN. Altörerne rivaler. Svenskt original, komedi i en akt. Westerköping är en af dessa Kotzebueska småstäder, med deras titulerade ömkligheter, deras bestyr in 32:0 och högvigtighet in folio, stader der man känner hvarenda gåsunge, eller griskulting inom tullarna, men der man bekikar som mirakel, hvem som icke är född och fostrad, åtminstone inom horizontens gärdsgårdar, der alla menniskor äro grannar och fruntimmerna heta 1Sabina. Denna stad äger en källarmästare, hvad säger jag? skulle man i Westerköping kunna med heder vara blott och bart källarmästare! Det är, tro mig, icke utan sin lilla andemening som det gyldene dryckeshornet på värdshusskylten kröker sin smalända i likhet med ett posthorn; den värda mannen delar nemligen sin tid mellan källardisken och brefluckan. Således en Hr Postoch Källarmästare! — respekt, J borgare i staden Westerköping! — Det är i enlighet med denna dubbla befattning, som patronen kallar sig Lackman. En vacker dag anlända till Hr Lackmans, Postoch Källarmästarens, herberge tvenne resande kavaljerer, parfymerade, friserade, dekaterade. Det är den stora tragiska skådespelaren Alexander, han som skakar åskådarnes nerver med sin dofva grafröst, sina rynkade ögonbryn, sine spasmodiska slag för bröstet, och den stota komiska aktören Philibert, han som med sina spmdelben, sina långlifvade frackar och sitt läspande målföre kommer publiken att gapskratta. Tvenne resande på en gång, och gäster som veta att lefva, som reqvirera gula lacket, — det är redan mycket nog för en värdshusvärd 1 en aflägsen landsort, — men i dag tyckes Hr Lackmans lycka riktigt vilja slå sig lös och spendera hela grabbnäfven välsignelser öfver bans lilla rödmålade vädhus vid torget i staden Westerköping. Hör, rullar icke redan ytterligare en vagn in på gården? Det är ett ungt, skönt fruntimmer med sin kammarjungfru. — Stadens döttrar ligga ännu och titta i fönstrerna här och der efier henne, och den ena gissningen springer omkull den andra från hus till hus. I goda, enlaldiga Westerköpingsskor i snäfva klädningar och tränga ärmar, ni måste passa på den sköna okanda, uni måste mönstra henne från topp till 1å, och sedan slå edra kloka hufvuden tillsamman; hur mycket har ni icke att lära, för att få en smula bildning i toilett och garderob och sätt att vara. Och Hr Lackman springer som en tälling fram och åter; en prinsessa eller åtminstone en mycket förnäm grefvinna har gjort hans hotell den äran; mamsell Sabina, hans dotter mäste anse sig hedrad att få upplåta sin egen kammare till den höga damens tjenst, Ett enda rum åtskiljer jungfruburen och de båda aktörernas kammare, och utan tvifvel skulle alltså bekantskapen i alla fall förr eller sednare blifvit fo:merad mellan de båda partierva, om också icke Hr Philibert och hans vän genast på iösten igenkänt den sköna HBose, en ros ibland — akuvaser. Hvilket lyckligt möte för Philibert, i hvars hjerta hon upptandt en outsläckhg låga, och för Alcxanaer, hvars hjerta brinner icke mindre. Man misstar sig likväl om man anser mamsell Rose för en art dessa romaneska qvinnor, med smäktande blickar och suckar och inolltoner, hvilkas hela väsen är en väfnad af idel kärlek och några helt få obetydliga kapriser; långt -derifrån; hon kan hvarken besvara den enes eller den andres flammarde passion; hon säger dem det helt öppet, eiler rättare sagdt, hon tycker lika mycket om dem begge två, nen icke såsom älskare, nej visst icke! utan såsom artister; hon älskar hos dem icke dem sjelfva personligen, utan deras talang, deras öfverlägsenhet i den konst åt hvilken hon sjelf som en ren prestinva med heligt alfvar helgat sig; och hon drager till och ured icke i betänkande att lofva sin hand åt den, sem uti Tbalias fredliga Villingar i hennes tycke vinner segirens krona. 0 a ar Aa äga BA mieken HBlacsnah för att 3