Aftonbladet – 21 september 1835, sida 3

op pet; ty hela det föregående, eller hvad vi nu sc, är et fullkomligt opartiskt ämne. Men devtll hade förf. icke hjerta. Allt måste blifva godt igen, om ock 1 den pjåkiga Lydia skall riskera att frumdeles få ett rätt pjakiga Ly 2 klent begrepp om sin man, hvilken ville skafla henne Sept , ohörd på halsen en vildhierna, hvars befångåhet han måste känna. När skola vi en gång få oss romanhjeltar, som äro mägtiga af dygd och fn känslighet, utan att löpa blindbock, som barn? som halva blod 1 ådrorna, och naturLå liga begrepp om pligter? som icke äro narrar, för det att de icke äro vise, eller djetlar, för det att de icke äro englar? som handla rent menskligt och våga begripa, att det blot är stora pligter som tvinga Oss alt ki unpa mot ödet, och att hernhuteri icke år enda motsatsen mot gudlöshet? De gamla Engelska romanförfattarne (jo mängden af de nyare) begynte ett system, som sedermera öfver hela Europa spriddes af Kotzebue och Lafontaine och innebar ett slags dual.sm, i så måtto att människorna indeltes itvå skarpt åtskilda och nästan icke nuancerade hopar, en god och en ond. I den förra bodde all dygds fullhet, nästan i lika mått hos alla; i den sednare fans intet annat än skalkhet och onda tankar. Den ene sade: jag är en Biederman; den andre: jag är en skurk. Någonting mellan dessa ytuerligheter fans icke; och alla romaner eller ska idespel voro i det hela de samma, blow med några decorationsförändringar. För studium af människan fans intet att få. Däruti ligger de stora mästarnes företräde, att de skapa mångfaldigt sisom naturen. Shakspea:e står i detta alseende ännu ouphunnen. Goethe kom honom närmast; men öEchiller icke ett steg deråt. Han blott reflekterade och målade sin egen själ i hvarje produkt. I närvarande tid hafva bland alla, dem vi studerat, några franska romanförfattare kommit närmast denna mångfald och objectivitet, som göra er mängd af de gamla författarnes arbeten så lefvande och evigt grönskande. Någonting deråt trodde vi oss uptöcka i Kusirerna; men det har nästan försvunnit i Vännerna. Det måste göra hvarje förståndig läsare ondt, att en så verklig talent icke förstått sig sjelt. Till slut böra vi göra läsaren upmärksam på ett bruk som numera blifvit allmänt i våra romaner, nemligen att anställa en estetisk disputationsakt, som invkastas utan all synlig anledning. Den subjektiva anledningen ser man nog; men i sjelfva intrigens gång upptäckes intet skäl, hvarföre denna disertation kommit midt i boken eller vid början eller slutet, icke ens hvarföre den icke kommit i företalet. Man will utösa sin harm mot vissa tidningar. Au Ln ung mans Memoirer hålla sm session under en ostronmiddag, Kännerna däremot på blanka föremiddagen och utan ett glas vin, detta kommer af författarens olika kön och smak. Denna olikhet gjör mgenting till saken: afsigten är god och alltid deusamma. TImedlertid vinna s jeltva konstprodukterna ingenting på desse utgjutelser af bolitisk eller författare-harm. Att i ett arbete vilja protestera mot blifvande recensioner tjenar till ingen ting och vanställer blott arbetet såsom ett helt, såsom ett konstalster.