Stalld all TORA Si3 OCH jolrDjudna all Sta Sulla, al UCrad tillvarelse en scen al knuffningar och kastningar, och alltsammans utancatt de rå för det, endast såsom en följd af deras falska ställning i ett halfliberalt parlament. Således hafva deras trognaste anhängare nyligen åberopat just deras exempellösa svaghet, såsom en titel till folkets beskydd. Det är likväl besynnerligt, att män i en sadan ställning icke inse, att beskydd och tjenst maste vara ömsesidiga; att folket endast understödjer dem, så framt de stå fast vid deras grundsatser; att deras enda trygghet bestar i att förlita sig på landet, och att bland alla faror, som de kunna råka ut för, är den allrastörsta, den allravärsta den, när de vägra att fortga på reformernas bana. Det synes således vara utom all rimlig förvantan, att Whigministeren nånsin skulle allvarsamt gripa sig an med att skaffa landet lindring i sina bördor. De måste hafva vida större äggelser dertill, och vara vida starkare i Parlamentet, innan vi af dem kunna hoppas några imskränkningar och besparingar af betydenhet. Hvad är det då, som folket med skäl klagar öfver? Jo, ett öfverdrifvit civilmilitäroch kolonial-etablissement, som ingen monarki kunde behöfva, om det icke vore för en aristokratis skull, som vuxit opp kring henne och som hänger fast vid henne, som nästan gväfver henne under förevänning att vara hennes stöd. Vi klaga öfver odräghga bördor, som blitvit lagda på våra skuldror, på det adelsmannen och den rike måtte kunna uppföda sina söner i yppighet och lättja, under det vi äta vårt bröd i vårt anletes svett, och betala detta bröd dyrare än vi annars behöfde, för att öka possesionatens arendeinkomst, och bidraga genom hvarje droppa öl vi dricka, ja, med allt hvad vi förtära, au underhålla aristokratiens slöseri. Vår tyngsta börda, statsskulden och räntan derpå, kunna vi icke kasta af oss. Rättvisan förbjuder det; och all irygghet för äganderätt skulle försvinna, om man handlade oredligt mot statens creditorer. Men då vi underkasta oss den börda, som det bhfvit vårt öde att bära, må man åtminstone unna oss deu usla tröst, som andra lastdjur söka i suckan. Och icke kan vår tröttade ande på detta sätt gifva sig luft, utan att anklaga aristokratien för brotiet, act hafva lagt denna tunga börda på oss. Det var aristokratiens farhåga för sina Uttar och egendomar, som störtade landet 1 de krig, hvilka bragt oss i vär närvarande betryckta ställning. Sannerligen, sannerligen, det minsta dessa harda padrifvare kunna vänta sig, är att se kostnaden for våra statsinrättningar nedsatt till yttersta skärfven. Hvarken förbjuder rättvisan det — ej heller kan någon fara för äganderätten uppkomma derigenom, att man bringar kostnaden för var styrelse till den punkt, hvarpå den, såvida en revolution skall undvikas, mäste stå, i ett land som är utmattadt genom ett halft sekels slöseri och suckar under hördan at 800 millioner statsskuld. Till alla dessa förslag, att man måste hafva ett lysande hof, präktiga ambassader, vällönta embetsmän, stora armecer, talrika kolomer, finnes det ett enda svar, och det bör hvarje dag ligga på folkrepresentanternes läppar, liksom det ligger pafolkets — Vi hafva icke råd — vår pung är tom — vi miste uppfylla våra förbindelser innan vi tänka på vara nöjen — vi stå i skuld, och vi måste vara allt det der förutan. Men detta är ett svar, som ingen minister, och få parlamentsledamöter naänsin tänka på att gifva. Hvarföre? jo, emedan de äro liberala på vår bekostnad, och så varfra de ihop perioder om landets outtömliga tillgangar, och vi, som fatt våra uttömda för länge sen, fortfara att bära den tyngd, som tager hullet af oss, och trycker oss ända ned i stoftet. Ja, vi hafva icke råd! Vår pung är tom! Detta är det rätta svaret — detta är det svar, det lidande folket har rält att höra fran dem, som kalla sig dess representanter. Så sparil vågon tlemporiserande minister, någon tjenstehungrig Torv, någon fanatisk men ärlig Ultra, någon våpig bofman talar om monarkiens tillbörliga glans, så piminn honom om folkets tillbörlisa anspråk, deras anspråk på lifvets första nödtorfter och litet ar dess nöjen, och bed honom vanda sig åt aonat håll med sina utputsade sentenser, och icke hån: dem, som hålla på att svälta ihjel, med fordringar på en yppighet, den de lika litet hafva råd till, som en man har råd att bjuda Konungen och hans hof tll en fest, då ban har utmälning i huset, ochexkusions betjenterne stå i salen! Ye , PVi hafva icke råd! Detta är svaret, och det enda svar ait gilva, när ungherrar från universiteterne utstollera sina nätta nya perioder med de gamla loci communes om lappris besparingar. snal hustlsagtighet, stor nation, outtömliga tillg porde vara klokare, om Vi icke för evist vore nedtryckta af åttehundrade ar; och äldre personer, som 2 vilja hafva detta landet styrdt. som A 11: a a D N 1 1 MH pr millioners skuld, och icke måste betala med tiugu skil