Aftonbladet – 21 september 1835, sida 3

RRENO —— DR AA ——— ASA VV ——— 0 0 0 VR PM förelsen mellan de båda produkterna, kan man icke undga att se, det blodet ändock är tjockare än vatten. Förf. bar ögonskenligen HKandlat i enlighet med föreskriften i Joh. 2 kap. 10 v.: det bästa blef framsalt först. Detta går an i dryckesgillen, men ej i författarskap; olyckan är, alt det icke förhåller sig med böcker, som med vin; läsaren blifver aldrig så drucken af en, att han sedermera nöjer sig med en sämre. En författare måste gå uppföre eller ock sluta. Vi fruktade nästan, att det skulle så gå, som det gick, eller att Kousinerne skulle vara förf:s culmination. Dessa Vänner äro dem underlägsne, längt underlägsne. De aåro icke utan förtjenst, icke ens en vanlig produkt; men de hinna icke på långt när upp till sina äldre Kousiner. Det lif, den rörlighet, den natursanning, det solsken i sceneriet, som följde oss i hvarje vra på UVilsborg; märkes knappast till på W estansjö. En puritansk ung Grefve, utan brister och utan lefnadslust; en alldeles förryckt ung Baron, utan det interesse, som dock ofta följer en aimable rouge; en etheriskoch himmelskt sylfidisk fröken, incognito, under namn af Mamsell Lydia; en högst otäck (men sannast tecknad) Fröken Olivia, en besynnerlig plump neger, som bråkar svenska och blott en gäng i sin lifstid Jyckas att Ajula, men för öfrigt ickeär hälften så rölig, som meningen var att göra honom; en icke illa tecknad fru Pundell, hvars besök i prestgården är det enda, som liknar sig till någon verklig komik, åa la Lenngren — se der hufvudingredientierna. Förf. svarar oss troligen, att styrkan icke skall ligga i karaktererna, utan att arbetet är en intrigue-piece. Vid recensionen öfver Cousinerna yttrade vi våra tankar om detta landtmäteri på vitterhetens fält, detta indelande af vitterheten. Men låtom oss äfven antaga, att förl. får draga sina personer undan läsarens domvärjo! Vi böra då se till, huru det hänger ihop med intrigen. Den grundar sig hufvudsakligen på följande: två unga personer, af ödet, omständigheterna och vederbörandes, val ämnade för hvarandra, uppfylla sin bestämmelse med att bli kära utan att ens se hvarandra. Sålunda tyckes romansen snart kunna bli slut, på det enkla sätt, hvarpå vi sett en Spansk-Mohrsk ballad slutas, eller att älskaren, sedan han i vederbörlig tid suckat, sjungit serenader, esceladerat murar Ect., sluthgen en vacker natt, efier en iörtvillad serenad om sin gränslösa kärlek, frågar älskarinnan: tycker du icke, att vi nu taga och gifta oss? hvartill hon svarar ett belt, lungt och naturligt ja. Men så lätt får det icke gå; förf. håller emot med all magt: och vi beundra verkligen en talent, som kan hindra ett så län och väl assorteradt parti och hålla emot en upplösning i tre hela tomer. Hon har ingen äldre kärlek, ingen förmyndare, icke ens någon distance alt förehära (ty kon bor iu i älskarens bhus;) han har icke heller något dylikt hinder. Huru i all verl den skall det då låta sig göra att ställa till de tre tomerna? Jo, förf. later de unga tu leka litet kurra gömma med hvarandra. Men hvar få de då den skärm, bakom hvilken leken kan lyckas? Detta tillgår på sådant sätt, att älskaren (Grefve Waldemar) har expres haft med sig bem från sina resor en tokig Baron Edvard H. — så spritt galen, att ban icke ens är rohg — och denna skjuter han framför sig. Besagde tok, som icke sett Lydias aniete, har blifvit kär i hepues växt, (hvilken han också högst ofulikomligt seu) och förklarar för sin vän Waldemar, att han är kär, faseligt kär, och begär. För den icke blott ädle och för sjelfuppofftiing skapade, utan älven kloke och lugne Waldemar är detta materialier noy att vrida sig en törnekrona af. Helt och bället obekant med Lydias tycke vill nan skänka henne ät denna Edvard, om hyilken deremot han fullväl vet, att han springer efter hvarje kjortel, och att det icke är första gängen som han förklarat sig lika ursinnigt kär, likasom det icke heller blifvit den sista, emedan han till slut gör Waldemar sjelf den äran att med hans trolofvade fästmö uppspinna en kärlekshardel några dagar före det tillämnade bröllopet. Af så lösa materialier måste nu den vise och dygdige Waldemar sammansmida sina Drangsale?; för att göra en sidan lös persedel stadig och lycklig, vill han uppoflra Lydia, sig sjelf och sin mors vilja! Författaren tyckes om en vis och högsmnt roma mhjelie hatva det begrepp, att ban skall offra sig med all sesvalt, icke blow för pligt eNer någon stor idee, utan för hvarje den lumpnåste anlbdning. Nej, offret måste ske, om offer bocken än skall för tillfället gå ur sin storhetsrele och spela litet vriden: Om nu ändock så atburit, att giftermålet med Olivia gatt i fullbordan, sa hade atminstone OR a Ef on 4nanoerh die hiöelton hHhada nd