Sundsvalls tidning – 8 april 1875, sida 2

— Nå, hvad är på färde? Har det bändt Antoinette något? — Åhbnej, inte ännu, men jag måste tala vid er, efter iogen anuan vågar säga er sanningen. Stanaa i Paris och kom aldrig mer tillbaka. Antoinette älskar er inte, och om det här fortfar, behöfver hon förr en svepning än en bröllopsskrud. — Skyuda er nu! ropade kusken och smälde med piskan. Förvirrad af dessa förfärliga ord, hvilka isade bloden i hans ådror, sprang Edvard i vagen, hvilken därefter skyndsamt rullade otefter landsvägen. Antoinette kände sig lättare och lugnare genom haas bortresa. Nu kunde hou andas fritt; behöfde icke ljuga för sig själf och andra. Hon önskade innerligt, att minuterna måtte förvandlas till timmar, dagarne till år, och att han aldrig måtte återkomma. Måhända kunde en eller annan händelse inträffa, som räddade henne — genom hvem? Det var möjligt, att Jacques kunde återkomma. Han var ju nödsakad att återvända till sin tjänst, och skulle ban då vara i stånd att se henne vid en anaans sida? En liten svag gnista af hopp flämtade sålunda ännu i hennes hjärta; men hans rum stod ännu tomt, och man påstod, att han begärt sitt afsked från tjänsten. När han ej återkom, hade hon ej ens den glädjen att få hämnas, hvarför hon likväl upoffrat allt. Jacques skulle ej en gång få erfara, att hon förenat sitt öde med en annan, och hvad hade hon då vunnit? Hon egde intet mer att hoppas! (Forts.)