Sundsvalls tidning – 8 april 1875, sida 2

ä OO ——L— — —————— bedrefvos med mycken ifver, visade Antoinette en orubblig likgiltighet för allt som omgaf henne. Edvard hade däremot lagt bort sin pipa, var omsorgsfull om sin toilette, och gaf henne hvarje dag blommor, hvilka han med mycken kostnad hemtade från staden, men som Celine hvarje morgon fann vissnade i en vrå. Antoinette mottog honom städse vänligt, men altid med en viss tillbakadragenhet, som man aldrig förut varseblifvit hos den lifliga flickan. Hon undvek städse att vara ensam med honom; endast en gång då vädret var ovanligt vackert, lät hou beveka sig till att i hans sällskap företaga en spatsertur. Då de inkommit i skogen, släppte hen hans arm och gick honom i förväg med ögonen stirrande fästade vid jorden. Plötsligt stannade hon — hon hade beträdt en stig, på hvilken hon och Jacques ofta vandrat i förtroligt samspråk — och sade: — Låt oss vända om! Det är kallt, och jag är trött. — Det är märkvärdigt, tänkte han, medan de i tysthet återvände till hemmet, hur jag än bär mig åt, är likväl allt förgäfves. Min förlofning är snarlik en likbegängelse. Emellertid förgick den ena veckan efter den andra; det hade redan lyst och utstyrelsen var färdig. Edvard skulle tillbringa åtta dagar i Paris för att ombesörja några affärer och inköpa gåfvor åt sitt vackra brud. Hennes fader följde honom till diligensen, men lemnade honom genast, sedan han önskat houom en lycklig resa. Då han ämnade springa in i vagnen, kände hen någon kålla sig tillbaka, vände sig om och stod midt framför Celine, hvarför han sade: