Sundsvalls tidning – 18 mars 1875, sida 2

— Du älskar således inte Antoinette? ämnar inte gifta dig med henne? Det var en störtskur af frågor! utropade Edvard. Om du kände mig, visste du mer ön väl, att jag inte kän svara hvarken ja eller nej på de där frågorna. Dessutom faller en maa som jag svårligen på den tanken att gifta sig. Jacques önskade ej veta mer; därför tog han farväl af vännen och skyndade ut i skogen Där greps ban af det förunderliga slag af ångest, som altid föregår fattandet af ett vigtigt beslut, och, blickande tillbaka i tiden, genomgick han i minnet hela sitt törflutna lit. Därvid påminde han sig sin barndom, sin ungdom, med oförtruten fit oth träget arbete, det lugna, förnöjsamma lifvet i hemmet. de är, han tillbragt vid skogsinstitutet, sina bedrägliga drömmar och framtidsplaner — och plötsligt stod Antoinettes fantatiska och förtjusande gestalt midt ibland dessa bilder af det djupaste alvar. Han fördes därvid oemotståndligt till dammen, hvarest han en gång uplefvat ett så hänförande äfventyr. Han fann det afbrutna brädet, och var nog baruslig att i gräset söka spåren efter henues små fötter, liksom det varit omöjligt att den mjuka mattan ej bevarat så dyrbara minnen efter hennes därvaro. — Halla? utropade plötsligt en djup och bögröstad basstämma bakom honom. Hvad söker ni så itrigt efter där nere vid dammen? Häftigt vände han sig om och stod framför mr de Lisle, som, utan att afvakta svar på sin fråga fortfor: — Jag stod inte ut längre i hemmet, och därför flydde jag till skogeo. Antoinette. som