Sundsvalls tidning – 18 mars 1875, sida 2

2 ww — —— —— — — — ——————— — —— toinette var ute på en spatsertur, men plotsligt fick hou höra en bitter svyftning och en djup suck. l — Antoinette, hvad fattas dig, mitt söta hon en stund blickat sig omkring och funnit siu älskling nedkrupen i en ländstol, med hufvudet doldt i kudden. — Låt mig vara i fred! skrek Antoinette och sprang lik en sårad hind upp på sitt rum hvarest hon utan motstånd öfverlemuade sig åt en hejdlös smärta. 6. Jacques tillbragte hela natten vid det öpna fönstret. Han blickade mekaniskt än mot himlen, hvarest tusentals stjärnor tindrade, än utöfver den glimrande vattenytan. Men egentligen såg han intet, lika litet som hav förnam ett ljud af syrsans knarrande eller vargarnes rasslande på den hårda vägen. Stundom tillslöt hau ögunen och då hägrade det rum han nyss lemnat för hans inre syn. Det föreföll honom som han ännu inandades det berusande blomsterdottet, som han ännu hörde den smekande klangen af hennes melodiska röst, och ) såg hennes mörka ögon ännu blixtra genom halfmörkret. Han uprepade ånyo, för sig själf de ord, hon uttalat, de svar ban borde hafva gilvit henne, och förebrädde sig själf bittert att ej i rätt tid hafva funnit dem. Så förgick bela natten för honom i pinsam långsamhet, till dess han vid dagens första gryning begaf sig till Edvards ensliga boning. Han fann denne i sängkammaren, sysselsatt i med att knäppa sina damasker. Det var ett l barn? frågade bou med bekymrad stämma, då