Sundsvalls tidning – 6 februari 1875, sida 2

— Hvad fattas min lilla flicka? frågade en tjänsteflicka, som oförmodadt inkom i rummet med upvikna armar, stort köksförkläde och mössa, hvars band fladdrade i alla väderstreck. Hon var tämligen fetlagd, såg trots sina fyratiofyra år frisk och föroöjd ut, och var i besittning af ett par milda, vänliga, blå ögon. Då bon ej genast flck svar, återtog hon med kärleksfull ömhet: Hvad fattas min lilla Autornette? — Ack Celine, sade flickan med en dyster mellankoli vanställde det täcka ansigtet, om det här regnvädret fortfar, dör jag bestämdt af ledsnad. — Här är otroligt träkigt. Hvad dessa pappersblommor reta mig; jag har lust att sticka ögonen ur de gamla, dumma porträtterna. — Stackars min flicka! Om blott herrn ville taga dig med till djurläkarens eller smedens enka! — Här fins nog folk att umgås med, men herr de Lisle eger en stor talang att med sin sturska mine jaga folk på dörren. Han trifves böst på värdshuset i Pitoiset, där han träffar vänner och bekanta. — Stackars pappa! utbrast Antoinette, medan en tung suck lättade hennes bröst. Hans lif är just ej häller syonerligen bebagligt här i staden. Tro mig, han saknar lifligt de gamla, goda dagarne i Tours och den bekväma tjänst, ban där ionehade. — Ja, men hvarför mistade han den? frågade Celine häftigt. Hvarföre förnötte han dagarne med jagt, nätterna med spel? Nu får han sin förtjänta löv. Han har aldrig intresseerat sig för dig, och, om ej jag vid din moders död tagit hand om dig, hade du sökert