Sundsvalls tidning – 14 januari 1875, sida 2

romaner. Människorna däri äro antingen så englagoda eller så bottenlöst elaka att intet motstycke fiunes i verkligheten. Men Miss Till sof förträtfligt vid sin lektyr, hade utomordentligt god matsmältning och lefde nöjd. En dag inträdde Andreas för första gången i grervinnans salong, han medförde en lätt jagtbössa. Hon slog i hänryckning tillsammans sina små vackra händer, tog sin nya leksak och ilade ned i trädgården. På ögonblicket måste Andreas ladda och grefvinnan tryckte af. i Hon jublade högt när ekot i bergen mångfaldigade hennes skott. — Nästa gång går jag med på stengetsjagt, Andreas, sade grefvinnan bestämdt. — Med den där tingesten kan ni icke döda någon stenget! — I alla fall, jag följer er! — Betänk mödorna, farao. — Jag fruktar ingenting; då ni är där, hvad kunde då hända mig? — Ni säger sant, intet på jorden! III. Miss Till vaknade om morgonen på den fraktade dagen med förskräckliga föreställaingar. likväl hade hon naturligtvis icke den aflägsnaste aning om hvad en stengetsjagt egentligen är. Grefvinnan Ida bekämpade med ett segrande leende alla invändningar. Hon var iklädd starka men tlll fötterna passande bergsskor. Kjolen var kort och af stark stälgrå sammet. En vid jacka. af samma tyg hindrade ingen rörelse. På den förtjusande hatton svajade en hägerfjäder.