Article Image
DÅ RA då tr -i IVIE9 SVS 111jv55 1IMeseev 1595 717 och en krona, har i långa tider warit en af wå hiftorias mest omtykta gestalter. Poesien har flere gänger tagit henne om händer; Franzen skildrade henne med förkärlek i sitt tal Om fwenfta drottz ningar, och i hr Fryzells Berättelser uptager hennes roman ett af de mest intagande bladen. Historien war sälunda flerfaldigt upfordrad att söka fixera den hulda bilden, och detta def mera, fom anledning till twifwel fanns, huruwida de traditionella dragen woro sanna. En del af just hr Fryxells slildring war egnad ett wäcka betänt: ligheter, dä det befanns, att den täcka fången til Karin, fom wi alla känna: Har Karin ej guld, ej stora ftatter. .. war diktad af en tyft fald. fom lefde efter den föregifne kunglige sångarens tid: huru möjligt war det då icke, att ännu mera wore förfalstadt, då här war före ett tema — kärleken fyllande tlyftan mellan fursten och flickan ur folket — fom i få bög grad war egnadt att locka fantasien till merts jamhet? En af wåra solidaste yngre historieforstare, let: tor A. G. Ahlawist, har söretagit denna granstning af Karin Mansdotters historia, til hwilken roman: tist och kritist historia tika mycket inbjödo. De resultat, han wunnit, äro af wärde; men icke mins dre intresse erbjuder den för mången läsare nya metod, han begagnat, fom wisar huru i wetens stapens hand alt har wigt od anwändbarhet. Kan man tänka fig något tarfligare fram än gamla räkenslaper? Så likwäl äro äfwen sådana i rät: ter persons händer historisla doknment, där mycket stär att läsa, framför alt sädant, hwarom annor: städes ide tan fäs någon uplysning. Ör Ahlawist säger of, huru Karin Månsdotter war klådd och huru hon bodde, hwilket flags win och huru myc: tet (det war ide få litet) hon drack. Hennes linne förråd mar ide obetydligt: i januari 1565 uttog bon åt fig tjugusex alnar Hollandslärjt och i feptember s. å. tjugu alnar dylikt; Hon hade många jfört, fom det hette den tiden, af silkestyg, fan: tade med swart sammet eller med guld inwäfda band, oh hennes — altid swarta — (lif eler tröjor woro af sidenatlas eller sammet, Mot de röda, strumporna och de prydliga karduansslorna tog sig en dylik drägt nog bra ut, och med det blonda håret genomdraget af swarta, gula eller bruna snodder, en kappa af swart sammet, fordrad med mardslinn öfwer axlarna, med guldsmycken och på hufwudet en swart sammets hätta war hon wäl i ständ att förswara sitt wälde öfwer ett ör kvinnofägring så tillgängligt hjärta som kung Eriks. Detta od) mycket dylikt har hr Ahlqwist utläst ur k. kammararkivets handlingar. Ratenskaperna öfwer det win, som förbrukades mid hennes lilla hof, omtala därjämte, hwilka personer utgjorde hennes umgänge liksom räkenskaperna öfwer siden och kläde uplysa, hwilka utgjorde hens nes betjening. Öfwer hufwud kommer man med de anspråkslösa posterna i dessa räkenstaper henne och hennes herre och man rätt nära på lifwet: han, en i grunden dystert grubblande natur, som emellanåt höll fig Lluftogh, hon, en god oc ofonitlad ung kvinna, glad ät lifwet oh med undran och förtjusning hängifwande fig åt det nya och lyfande lif, til hwilket hon blifwit flyttad från korgarna på torget. — Hennes historiestrifware, som oc lemnar nya uplysningar om hennes här stamning — från Upland, som är sannolikare än den gamla upgiften — följer henne sedan ända till hennes sista dagar, långt bort på det wackra Liuksala, där hon lefde bland gamla minnen och ftändigt nya wälsignelser, blid och godsint. Öfwer hufwud har hon ide förlorat på den räfst, han företagit fig; kunde blott en slugga aflägsnas fom faller mörk öfwer det ljusa ansigiet! Det är Mari: milianus, fom kastar den däröfwer, den forna äls staren, fom trodde fig kallad til Karins famn och fick Norrströms. En supares slut. Nyligen dog i Lund — be rättar Foltets Tidning — i stor fattigdom en man, fom fett lyckliga dagar och en bildad upfostran och fom haft en lysande och hoppfull ungdomstid; men trots all fin bildning hade han nedsjunkit i superi och uselhet. Den en gång älskwärde mans nen hade till maka erhållit en bildad och angenäm kvinna af ansedd familj, oh äfwen hon hade få ledes fett lyckliga dagar. Familjens fattigdom och umbäranden od) mannens superi bleswo doc snart den bildade kvinnans krafter öfwerwäldigande och hon gick i grafwen säsom ett beklaganswärdt offer för mannens last. Wid hennes stoft grät mannen bittra tärar och lofwade att aldrig mer försjunka i superi; men äfwen den sista skymt af känsla för det rätta war suparen icke mäktig att bewara; ban, sjönk gradwis alt djupare, tills döden plötsligt blåste bort hans fllämtandä lifsgnista. Blott en enda olycka är sann, säger Valerius, den af olyckan att öfwerwinnas. När människan Iåter fig öfwerwinnas af laster och dåliga begär, då förft blir hon olycklig; öfwerwunnen, besegrad af lasten, dog den här i fråga warande mannen, för aktad och glömd af den glada werld, fom lemnat honom långt innan han lemnade werlden. Från Westervik. Olydshändelse. Sistlidne onsdags förmiddag tilldrog fig härstädes den beklaaliga händelsen, att sömmerskan Selma Kernel.

14 januari 1875, sida 3

Thumbnail