Sundsvalls tidning – 14 januari 1875, sida 2

Den öfvermodiga furstinnan erkände nu i bonden — sin herre, han var det genom den starkares rätt. . — För mig snart hem, Andreas, bad hon bäfvande, jag är mycket, mycket trött och det börjar blifva mörkt. — Inom en kvart äro vi nere, fru grefvinna, vi åka nedåt. Hon förstod icke, hvad ban menade, men hon hade ju upgifvit sin makt, Andreas var den bestämmande. Han tog eu stark käpp emellan fötterna, och slog det ena benet öfver det andra. — Sätt er fru grefvinna, befalte han kort, och håll er fast om min hals. Vid farten, den han med säkerhet och vana fullbordade, log Ida. — Före den upgifna tiden satte han henne sakta ned på den gröna gräsmattan. Det hade varit en skön rik dag. Den följande är gretviunan redan tidigt på morgonen utrustad till vandring — hon liknade den fladdrande fjärilo, som ouphörligt närmar sig den förtärande lågan. I stället för den fraktade ledsnaden fylde glada sysselsättningar tiden på Rauheustein. Grefvinnan Ida fröjdade sig åter på morgonen, hon hade ett mål, ett inträsse. Så som en ny leksak behagar ett barn, så behaglig är äfven en ny kärlek för bjärtat. Miss Till gjorde sia vanliga promenad på blomsterterassen. Kök och källare äro nu rikligen försedda. På den friska bergshöjden tilltog förmågan att kunna njuta goda saker. Dessutom hade Miss Till ett rikligt förråd engelska