Sundsvalls tidning – 24 november 1874, sida 2

och lämnen mig åt mitt öde! Tänken på fäderneslandet! — Är ej det der herregården, som vi för en stund sedan foro förbi? frågade Aldrigfull kamraten Binder. — Jo, svarade denne. Den hör ju till byn, i hvilken vi läto reparera vagnen Jag skulle önskat, att den gått sönder uti tusen stycken, när vi fore utföre berget, ty då hade vi ej förlorat vår bäste kamrat! — Förtviflen ej, bröder, ty ännu hänga kropp och själ tillhopa hos honom, sade Aldrigfull Jag far nu till slottet, för att skaffa hjelp. Han sprang upp på kuskbocken och kuskade på hästarne. Snabbt drogo de vagnen framåt på den biväg, som genom spannemålsfält slingrade sig till herregården. Några minuter sednare stod Aldrigfull redan framför porten och drog på klocksträngen. Adertonde Kapitlet. Baronessan Witthahn. i En bondgosse i enkel, landlig drägt insläppte fältväbeln och förde honom upföre en bred trappa till den vida och med gamla porträtter upfylda korridoren En gammal, livräbeklädd betjent mötte här Lachners kamrat och frågade honom efter hans ärende. — Jag har hört, att baronessån Witthahn bor här, svarade Aldrigfull. Iill eder tjenst, nådig herre. Önskar ni tala med baronessan? — Ja, och det genast. — Kretsdomaren befinner sig här för en högst vigtig angelägenhets skull. — Ingen angelägenhet är vigtigare än min. — Under hvilket namn får jag anmäla eder, min Herre? — Nämn namnet Lachner. Betjenten aflägsnade sig genom en flygeldörr. När den öpnades, hörde man en ifrig frun