Sundsvalls tidning – 29 augusti 1874, sida 2

för konung Kristians personlighet och den tadfawhet de hysa för att han kommit till deras aflägsna ö; men man borde ide nämna ett ord om förs fattningen, emedan hwarje yttring af tacksamhet för denna gäfwa sannolikt skulle i Danmark så utläggas, som om isländingarne wore fullt nöjde med hwad de fått. Däraf skulle åter följden warda, att hwarje önslan om ändring och förbättring af någon punkt i författningen komme på detta håll att uppfattas som en frukt af hugskott eller af upwiglingar, för hwilka allmänna meningen hos isländska folket wore främmande. Andra talare trodde, att man omöjligen kunde underlåta att i hyllningsskrifwelsen uttala fin tad: samhet för författningen; men detta borde då göras i allmänna ordalag, af hwilka inga widare flutfatfer funde dragas. : Denna mening uptogs af ähörarne med tecken till missnöje. Då upsteg mötets vice ordförande, en bonde från norra Island. den allmänt aktade Jon Siggurdsson från Gautland (ej att förblanda med den isländsta motståndsflockens främfte ledare, wetenstapsmannen och striftställaren Jon Sigurdsfon), od) Höll ett tal, hwarur Times brefskrifware uptecknat följande: Hwad än J gören, wänner och landsmän, fmidren ide konungen, talen ide falska ord inför honom! Detta isländska folk har redan gjordt så mycket för att mwinna fin rätt til fullt åtnjutande af friheten, att illa skulle det höfwas of, om wi ftode få feabjertade inför wår furfte, att wi ide wore hederlige nog att säga honom sanningen. Och sanningen är, att wi upriktigt älska honom, men också, att wi föresatt of att göra författningen, fom nu omotsägligen är mydet ofullkomlig, sådan, att gåfwan, fom h. m:t gifwit oss, fan warda wärdig att kallas en wälgerning. H. m:t skall af oss ide röna annat än wi önsta röna af honom kärlek från wåra hjertan och sanning från wåra läppar; sådant, det är min mening, bör isländsta folket alltid wisa fig inför werlden. Sädane woro wåra förfäder, och deras sed i detta stycke är ej föråldrad och må ide bortläggas. Jag misst ager mig mycket på konungen, om han heldre will höra fagra ordalag än rättframma ord, som tolka för honom hans trogna undersåtars upriktiga öfmertygelse. Detta tal wann allmänt bifall, oh en niomans nanämd utsågs, för att upsätta förslag till ffrifwelsen. Förslaget, som gillades på allmänt möte med alla röster mot en, uttalade, den åfigt, att författningen, fom konungen gifwit, är ett frö, hwaraf framdeles fan upspira en god planta. En af mötets medlemmar, domstolsprokuratorn John Gudmundsson, wille, att uttrycken rörande författningen skulle skärpas, men mötet fann, att förflas gets lydelse förenade hofsamhet med tydlighet och tillbakawisade Gudmundssons ändringsförslag. Det är gyllene ord, de wi här ofwan anfört af den isländsla bonden. Om man annars får tro den engelffa tidningen Times lära dock surstarne själfwe sätta stort wärde på dylika saker och rent af upfostras för dessa upträden. Se här hwad hon pästär: En furste, fom är kallad att en dag, regera, inz hemtar stundom konsten att wisa sig och att bli sedd. Det utgör en af de wäsentligaste beftöndeadelarna i fuxstens upfostran. De wänja sig till den grad att wara medelpunkten för den allmänna upmärksamheten att de slutligen icke kunna berga sig därförutan; det blir deras andra natur. Det gör dem ingenting att gå sent till sängs, att stiga tidigt upp, att äta utan att wara hungriga, att dricka utan att wara törstiga, att gå upsträckta i paraduniform från morgon till kvall, att höra löaner och plattheter och att swara med platta och twetydiga tal. Alt detta gör dem ingenting, ty wana och arf komma dem att älsta denna vulgära hyllning af pöbeln, hwilken icke har mer än en enda önskan och tanke, nämligen att applådera nägon eller någonting.