Sundsvalls tidning – 2 maj 1874, sida 2

gjort henne sin kur, blott för det man ej skulie märka hans egentliga afsigt. Ja, han är fin! Han har själf lemnat i mina händer ett bref, som han anmodade mig att framlemna till grefvionan Rietberg. Nu när det gick illa, söker han sadla om och göra sig grön. Tro honom inte kära jungfru, ty det blefve hennes olycka! Då är Riemer en helt annan karl än denne odåga, och hon skulle göra mycket orätt, om hon ej hjärteligen älskade honom. — Därföre — då misstager han sig, om han tror det. Vete Gud, hvad det är; men jag kan iote riktigt hålla af min fästman. Om blott ej min fader haft honom att tacka för sin tjenst och ännu varit skyldig honom ett större lån, hade jag god lust, att änau i detta ögonblick slå upp med Riemer. — Hon stöter sig kanske vid att Riemer ej mer är en tjuguärig yngling? Annette skakade på hufvudet. Kära Fredrik, sade hon, om min fästman äfven vore lika gammal, som han; och om ban äfven inte egde mer än hans upriktiga sinne och hans godmodiga karakter, skulle jag utan betänkande följa honom till altaret. — Skall jag taga jungfrun på orden? svarade kalefaktorn, förtjust. Jag är ännu altid ungkarl, sötaste Annette, och ingalunda en så fattig stackare, som hon möjligen föreställer sig. Tygmästarens dotter tittade förundrad på gråhåringen. Eno sådan förklaring måste öfverraska henne. Men kalefaktor, hvad tänker han på? sade Annette, liksom fallen från skyarne. — Kalefaktor! genmälde Hausvald häftigt och knep därvid ihop sina breda läppar och