Sundsvalls tidning – 14 april 1874, sida 2

— — — — — — AA-————— —— (——— nom åter skulle få insteg uti stora verlden; men hvilken beklaglig utgång försöket tagit, vet Ni, herr baron, lika väl som jag själf. — Visserligen stode min sak bättre, om Turkowsky upfylt sitt gifna ord och rättfärdigade mitt sändebref med en ärlig förklagring om dess tillkomst. Tyvärr glömde äfven han sin pligt. Till hans ursäkt kan man dock anföra, att han föll som ett offer för sioa politiska planer och öfverraskades af sitt olyckliga slut, innan han anade det. — Nu, herr baron, känner Ni källorna till mina lidanden. De ligga så djupt, att de al— — — drig kuuna uttorkas. Uvarje ny dag, som jag tillbringar i verlden, medför ny skam och kränkning. Med de fastaste grundsatser om ära och pligt, som jag aldrig öfverträdde, bar jag blitvit ett föremål för hån och förakt, en okänd person, hvars namn skändas at nidvisor. Kan jag då göra bättre än begrafva mig i ett kloster, där jag åtmiustone slipper att höra otörtjänta smädelser? Vill Ni ännu söka öfvertala mig att ändra beslut? — Ja, svarade grenadieren med fast stämma, under det hans hjärta härtigt klappade, ja fru baronessa; en glad aning genomfar mig, en hoppets stråle som målar Er framtid i nosenrödt. Guds nåd skall råda, och Er ära stråla ren som solen på en molnfri himmel. Dyra väninna, icke tron på det rättas jordiska seger easamt är det, som berättigar mig till en sådan väntan — jag har sett så mången dygdig gå under och lasten gråna i medgång, att jag ej därpå bygger mina förhoppningar; utan en erioring bar hos mig blitvit väckt, som låter mig