Sundsvalls tidning – 14 april 1874, sida 2

boppas, att jag kanske skall kunna törskaffa Er det dokument, som Turkowsky utlotvat. — Her major, svarade damen, om ännu em möjlighet finnes att rädda mig från den olyckliga misstauke, som hvilar öfver mig; om en utsigt finnes, att min modige beskyddare skall kunna ätergifva mig den dyre egendom, som en afgrundsande beröfvat mig; lät mig då veta de eruader. hvarpå en sådan stöder sig. — Det är ingen tom tröst, genmälde Lachner, som jag bar att bjuda på. Dock kan jag ej dölja, att jag blott byser förmodanden, ehuru dessa visserligen innebära en hög grad af sannolikbet. Saart, med det snaraste till och med skall jag våga försöket och beder att få upskjuta förklaringen, till dess jag kan komma för att aflägga räkenskap för mitt updrag. — Ierr baron, mitt sinne är i häftig rörelse. Om det äfven ej skulle lyckas Er att radda mig, skall jag dock städse vara Er tacksam för försöket. — Tillåt mig en fråga, fru baronessa. Egde Er make ej en röd bok, den han ofta begagnade som ett lexikon? En gång kom en äldre fru till Witthahn och lämnade ett bref. Han slog då upp i boken och lämnade henne ett perspektiv. — Denna sista tilldragelse är mig obekant, dock känuer jag till en foliant, som Witthabn otta tog i handen, när han fick ett bref från sina vänner. Den måste ävnu finnas härstädes Jag skall i morgon bittida uti biblioteket upsöka och skicka Er den. — Nu har jag ännu en bön att framställa. Lofva mig, fru baronessa att upskjnta kloster