Sundsvalls tidning – 9 april 1874, sida 2

ter. Samma ögonblick, som grenadieren körde ut genom IIernalsporten, slog klockan 6. Han kunde en längre stund stanva hos baronessan, efter som han först klockan 10 skulle infinna sig i en bestämd krog uti Währing och där hämta de mäu, som skulle deltga uti hans nattliga expedition. Tanken att redan i nästa ögonblick stå framför Emilie drager honom från vidare reflexioner öfver sitt öde. Att hon enligt Freibergers påstående berömt honom, detta upfyller honom med de gladaste känslor. Han tänker ej mera ätt iakttaga ett så afmätt upförande som förat, utan i hans sinne upstiga förhoppningar, som han djärft närer. Adelu hade stött henne från sig, och hon hade där för sönderslitit alla band, som förenade henne med den. Vidare borde han vänta sig en betydande belöning för den tjenst, som han visat staten. Man skulle säkerligen gifva honom en så pass hög ställning, att svalget mellan honom och Emilie utfyldes. IIvarför skulle han då ej våga att för sitt hjärtas dam uttala de känslor, som lifvade honnm. Om ödet äfven skulle spela honom ett fult spratt, hade han dock haft en skön dröm. Den är en dåre, som staunar försagd framför paradisets port och försummar det gynsamma ögonblicket att tillkämpa sig det högsta och herrligaste. Med sådana ideer i sin hjärna kom Lachner fram till baronessan Witthahns port, som han liksom förra gången fann tillsluten. Den gamle tjenaren öpnade porten och blef syubarligen glad vid hans anblick. — Fru baronessan är bekymrad för Er skull,