Sundsvalls tidning – 9 april 1874, sida 2

förut uttalat wåra twifwelaåmål om möjligheten att åstadkomma en ssogolagsujt: ing, som i alla de: lar wore lämplig för hela ritet, men wi husa den åsigten, att det more af stor nationalekonomiji för: del, om ungikogen öfwer alt kunde skyddas på få: dan mark, fom ej är passande jör odling, ty hväls tor och ljunghedar äro för oss en obehaglig anblick. De bekanta Swältorna, där staten inköper Hung: bewäxta, förut uppiga, men genom tidig tillämp: ning af hr IWorns skogshushällningsprinciper öde trakter, för att med dryg kostnad werkställa fogas sådd, borde, likasom många kalhngna slogsmarker i wårt land, för hwar och en utgöra warnande exempel och framkalla en tanke på, hwarthän den fria stogsafwerkningen, eller med andra ord ffogå: förödelsen, leder. Wi tro, att den omtalade fyldigheten att bereda återwäxt är ord utan egentlig betydelse, ffal utan kärna, och att den ifråga fatta tilfynen i sadant fall, på sätt den samma i den k. propositionen omförmäles, alldeles ide kommer att leda till målet. Wi anse oss dessutom böra uttala den förmodan, att flertalet bland de lands ting, fom ej ytrat fig för siyldigheten att bereda återwärt, gijort detta under förutsattning att skydd för fröträd od) ungstog wore det enda säkra med: let att åstadkomma framtida stogstillgång. Betraffande det afsedda sättet att bereda foga återwäxt, få hafwa mi funnit sardeles amnärtningswärdt stadgandet i I 2, mom. 2 af förslaget till (förordning angående enifilda skogsegares fryl: dighet att efter afwerkning sörja för stogsåterwäxt. Det innehåller, att hmwad fom nu är sagdt om jordens egare skall, i fall jorden på grund af ar: rende eller dylikt aftal af annan innehafwes, gälla i afseende å denne med rätt för honom att för den kostnad, han till befrämjande af stogsåterwäxt fått widkännas och fom ide finnes härröra af hans egen forsumlighet eller wanwårdnad, i laga ord: ning erhålla ersättning af jordens egare. Då det är tändt, att afwerkningsrätten till ofantliga stogsrymder redan är af jordegare försäld till trä: waruexportörer ofta utan inskränkning i afseende på wirkesdimensionerna, kan köparen, som i de flesta fall stördat stor winst på saken, komma att imot jordegaren framställa fadana ersattningsansprak för beredandet af stogsåterwåxt, att de upgå till högre belopp än den ursprungliga köpesumman för afwerkningorätten, hwilken ofta afser en tidrymd af 50 ar, i följd hwaraf det torde wara omöjligt att adagalägga, huru wida fördödelsen och behof: wet af aterplantering upkommit genom afwerkning af pitprops för utförsel eller af wed för jordegar rens behof. Ordalagen i mom. förutsätta, att be wisningsstyldigheten stall åligga jordegaren, icke skogskoparen, och en bewisning i detta hänseende synes swar att aåstadkomma, men följden torde blifwa, att den, iom för en ringa penning erhållit af werkningsratt till skogen, såsom ersättning för bes redandet af aterwåxt till flut äfven erhåller jorden, förutsatt att den fanuma i landsorter med hardt klimat anses ega något wärde, sedan all er: portduglig skog blifwit anwänd och endast nyplans terade telningar återstå. Jcke bör wål häller rimligtwis någon funna tro, att det i 3 I mom. 1 af förslaget intagna stadgandet om wal af tillsyningsmän fan medföra asyftad påföljd. Dessa tillsyningsmän skulle flarligen inse, att den föreslagna förordningens be stammelser äro få beskaffade, att nagot allmänt: nyttigt icke med stöd af dem fan uträttas, oh detta wore i och för fig egnadt att till intet göra alt intresse för en ej aflönad befattning, fom fannos litt stulle leda till obehag, om den wertsamt hand: hades, i sonnerhet då fanuna förordning medgifwer skogens totala afwerkande och således legaliserar slogsförödelsen. Hwar och en skulle finna fina bemödanden fruktlösa och nitet skulle ytterligare minskas genom insigten, att den skog fom äters planterades ej skulle blifwa nyttig förr än möjliz gen för efterkommande i långt aflågsna led, hwarpå ingen skulle tänka, då lagstiftningen upstälde sasom princip, att befintlig ungskog, af hwilken an: