Sundsvalls tidning – 7 april 1874, sida 2

wära ungilogar skola komma i åtnjutande af Ila: gens stydd mot den enffilda winningslystnadens strafwande att bereda sig en tillfällig winst genom förödelsen af det slogskapital, fom mi fortfarande anse wara en oafwislig pligt att lemna åt efter: kommande generationer. Det torde wara öfver: flödigt att uprepa, att wi fullkomligt gilla, att full mogen ssog förwandlas till penningar och saledes ökar wårt lands kapitalstyrka, hwilken i fin ord: ning kan främja ej allenast hwad som förut ber nämnts modernäringar nämligen jordbruk och bergs handtering, utan äfven annan industri, hwilken ej såsom skogsstöflingen till intet gör landets vroduktiva kraft Wi äro därimot ytterst tonservativt sinnade i fråga om den omogna stogen, och det är just detta, fom gör stilnaden få stor imellan wåra och hr Werns asigter i föreliggande fråga. Den k. propositionen är ett widlyftigt arbete, innehållande jämte bilagor ej mindre än 73 trydta sidor. Så mydet behöfde knappast strifwas, då man mile få litet i saken åtgöra. Ingen allwarlig tanke synes hafwa föreswäfwat hr finansministern på nödwändigheten att lägga något hinder i mär gen för slöfling af ungskog på de orter, där mos gen slog ejj finnes att tillgå i sadan mängd, att den medgifwer en kollosal träwarurörelse, hwilkens uprätthållande i oförminstadt omfång, grundad på storwerksträd eller pitprops, men alltid på stor slogsafwerkning, synes utgöra hr Werns äljtlingstante. Den i fråga warande k. propositionens widlyftighet omöjliggör en fullständig granjtning i ett nummer, och wi wilja dårför nu endast fästa up: martjamhet på, att den samma principielt medgifwer obegränsad afwerkning af enslild stog, dod mot styldighet att bereda äterwäxt. Wi äro lifa full: komligt öfwertygade om, att afwerkningen kommer att rationelt bedrifwas ända till förödelse, som därom att återwäxtens bedrifwande blifwer en mycs ket twifwelattig sot. Men äfwen om det ofannolika inträffade, att, sedan ungskogen borthuggits och exporterats, hwarpå få många krafter nu ars beta, aterplantering egde rum och) lyckades, war: ifrån stulle man wål taga det timmer till husbygs nad och till bränsle, fom i få betydlig mangd crfordras uti ett land med få härdt klimat som wårt oc) framför alt i Norrland, där wirkesatgängen för nämda behof är sa stor och ej på annat sätt kan fyllas? Och hwad slulle det slutligen bliswa af den lösa befolkning, som mer och mer egnar sig endast ät stogsslöfling, hwilken nu feberattigt bedrifwes imot en hög aflöuing, fom hastigt winnes och hastigt förslösas? Samma lösa befoltning skulle ju blifwa en werklig fara för orter, hwilkas stogar woro skyflade och dar jordbruket genom lång warig saknad af behöfliga arbcetskrafter til rimligt pris råkat i förfall od) saldese ej mättade lifnära eller sysselsätta andra än jordens egare. Det blif: wer en framtid få mörk oc) betymmerfam, att äfs wen en frihandelsideolog borde bewekas till någon stonsamhet och till afwärjande af det olycksode, som å ena sidan egennyttiga spekulationer och ä den andra oförstånd och bristande insigt i afseende på eget och efterkommandes bästa gemensanit hota att framlalla, för ja midt lagstiftningen ej mellan kommer till skydd för wårt lands högre och als männa intressen. Wi finna det mycket förklarligt, att en finans minister gerna ser, att hans forwaltning företer lysande finansiella resultat och gerna upwisar ett statsöfwerskott. Därwid anse wi dock, att statens hushallning bör något lämpas efter regeln för en klok od wäl beräfnad enstild. Huru skulle wäl den jordbrukare bedömas, som, endast fästande sin blick på rikliga inkomster för den närwarande och närmaste tiden, men utan beräkning för framtiden, på sin enslilda ckonomi tillämpade br Werns prins ciper i afseende på hushållningen med skogarna? Wi förutsätta, att en jordbrukare, för att bereda sig ben högsta möjliga afkastning, antingen är ef ter år toge den ena sädesskörden efter den andra utan att tillbörligt återgälda den förlorade märt