Sundsvalls tidning – 12 mars 1874, sida 2

of här hemma tydas liksom litet omskimrande af en ärofull glans, men fom upskattas helt annorlunda på de platser, där det utöfwas, då det inflytande en swensk-norsk minister fan hafwa på de internationella angelägerna i anseende till mår underordnade maktställning måfte wara i det när: maste intet. För en swensk man, som känner både sitt lands och sin egen wärdighet, kan därför den diplomatiska banan hafwa föga lockande, och mer än en, som börjat beträda den, har öfwergifwit den, emedan den underordnade roll han haft att spela ide harmonierat med hans skaplynne. Swarken det ena eller andra bladets yttrande är särdeles smickrande för wårt utrikeskabinett. Ar omdömet rörande bristen på förmågor inom detta område sannt, hwilket ganska allmänt antages, så ligger naturligtwis orsaken till den öfwer: klagade olägenheten i det befordringssystem, fom här warit rådande under en lång tidföld. Om någonfin ynnest oc godtycke warit bestämmande, få har det warit i fråga om inträdet på den s. k. diplomatiska banan. Hafwa några egenskaper för reträdeswis tagits i anspråk, har det warit bör den. OM man har förswarat fig därmed, att fådant warit nödigt till följd af etiketten wid wissa europeiska hof. Så har föga eller intet afseende blifwit jästadt wid den werkliga talent en, och få har omsider wärt utrikesdepartement med hithörande ministerstat råkat i denna brist, hwarom Dagl. Alleh. talat. OM häri, mera än i de förenade rikenas matte ftällning, torde grunden ligga till den underordnade rol, hwarom D. A. talar. En man med öfwerlägna gåfwor — och ingen annan borde företräda de rikt begäfwade nordiska follen i ut: landet — spelar aldrig någon underordnad rol, aldra minst såsom sändebud för ett aktadt folt med stora minnen och stor utweckling. Men den swagt begåfwade blir underordnad äfwen på en sadan plats, huru mydet han än söker upstylta sig, ware sig med hög hatt eller höga klackar. OM när han så tillbakasättes, blir det en för ödmjukelse för hans land. En swenst har rätt att gräma fig öfwer sådant. Hans natur är för stolt och han har för mydet stort att bära på, för att funna fördraga att säsom upwaktare, om också än få grannt ntstyrd, frå och wänta i i försalarne för att till sist mottaga ett nådigt ord. Sådant är i sanning en underordnad rol, och hällre än att därför utsättas borde ett folk med sjalskänsla håla fig alldeles borta från fådana mottagningar. Nu fan därtill swaras: det är något, fom ide fan undwikas; alla små folks fändebud få finna fig häri Jo, det fan undmitas mydet lätt, oh det genom att icke hafwa några sändebud under sådana wilkor, alldeles fom den enskilda mannen, med någon själfkänsla, fan göra och bör göra. Att belosa en dryg utrikes bud: get för sadan ära lärer wäl wara, lindrigast sagdt, öfwerflödigt. Men wisserligen — wi återkomma därtill — beror det i hög mån på wära sändebuds perfonligheter. Frih. Bildt har i alt fal figuren för fig. Nog känner han också många dumheter, fom man warit nära att begå inom labinettspolitiken — wi mena ide utrikes kabinettet — od) fan altså så tillfalle att ursäkta ett och annat, fom må ursäktas, för att få mycket mera hålla på hwad fom bör uprätthällas. Den bästa utrikespolitiken för de förenade rikena är ingen utrikespolitik. Må man blott lemna of i fred — det är den enda tjenst wi ha att bedja om, od det tyckes wara en mycket billig begäran, få snart wi ingen ofreda. J afseende å frih. Bildts förtjenster om hufmwud: staden omtalas särftildt hans nitälskan för genom drifwande af den s. k. Bergslagsbanan, för wil: fen han lyckades en gång få hufwudstadens press att skrika fig hes. Han lemnar nu ordförande skapet i detta bolags styrelse — yttrar Aftonbl. — just då företaget kommit i en ganska brydsam ställning!. — Dagl. Alleh hoppas, att man skall nm NN ve — -— ————— Ådlaja hade ei na länge varit vid så gadt lunna