Sundsvalls tidning – 12 mars 1874, sida 2

Aglaja hade ej på länge varit vid så godt lynne som i dag, hvilket hon visade med sin pratsamhet. Lachner fortfor att spela sin komidi, så godt han förmådde. Med djup ängslan anade han, att något anslag förehades emot honom. Lövenvald hade blifvit misstrogen, förnämligast af det skäl, att den af Wandelstern anklagade ej velat följa med honom till kasernen. Ända från början hade han uptäckt olikheten mellan Kaunitz och Lachner, men ausett den såsom en nyck af naturen. Därtill kom ännu vidare, att hans gäst ej ett enda ögonblick föll ur sin roll, och att han träffats på en bjudving hos en högättad dam, hvars slägtinge Kaunitz var. Skulle grefvinnan Sonnenberg likaledes blifvit förvillad af en bedragare? — Skulle en gemen grenadier vara i stånd till en sådan djärfhet och en låg, ofrälse människa ega ett så fiut skick? — Detta höll Löwenwald för otroligt, men hans förtroende var likväl skadadt. Den fasthet, hvarmed Wandelstern uttalade sitt påstående, gjorde intryck på honom. Denna misstanke emot hans Arthur syntes honom vara ett brott emot vänskapen. Han försökte förjaga den och väntade med otålighet på det ögonblick, då det skulla visa sig, om grenadieren Plåts auklagelse, hvilken underlöjinanten Wandelstern gjort till sin egen, hvilade på sann grund. — Skicka genast upp till mig Lachners sofkamrat, hade han befalt underlöjtnanten. Han skall noga betrakta min gäst och höra honom tala. Om någon skall kunna känaa Lachuer, måste