Sundsvalls tidning – 12 mars 1874, sida 2

hafvare, lord Ellensvirt, som berömde sig af att aldrig hafva sett sitt regemente. Löwenwald satte sig tigande till berds och lutade sig baklänges 1 stolen med korslagda armar. Aglaja började äta af soppan och Lachner följde oupfordrad henues exempel. Hans hand, som förde skeden darrade; men för att dölja detta, påskyndade han sina rörelser, — Min vän, sade han i munter ton till öfversten, soppan är delikat. Du gör dumt i att försmå den. Löfwenwald fästade ögat pröfvande på Lachner och sade efter lång paus: — Jag har förargat mig så, att hela min aptit försvunnit. — Hvaröfver då min söte gubbe? frågade Aglaja nyfiket. — En löjtnant vid första grenadierkompaniet har blifvit förryckt. — Ett beklagligt fail, ytrade Lachner, men tyvärr ej sällsynt! — Orsaken är ej omöjlig att gissa, inföll Aglaja. Ack hvilken verld vi lefva i! — Huru fru grefvinna, svarade grenadierer, Ni fördömer utan nåd en verld, som dock har den lyckan att ega Eder! Den femtioåriga damens anlete strålade af lycksalighet, och hennes välvilja för grenadieren steg till en sådan böjd, att hon befallde betjeuten att ur källarn hämta två flaskor Bordeauxvin. Detta vin ansåg bon sig ega af så utmärkt beskaffenhet, att sedan tre år ingen ibland hennes gäster blifvit ansedd värdig att smaka på det. Öfversten förblel dyster och enstafvig; men