Sundsvalls tidning – 10 mars 1874, sida 2

Om eldsvådan i Sollefteå Har följande, på något sätt fördröjda rapport, mu till kon:s befhde ingått: Angående den aj mig under näftlidne gärdag omtelegraferade eldswåda å marknadsplatsen här städes, får jag ödmjukast härmed meddela följande närmare uplysningar: Elden utbröt klockan mellan I och 2 gårdags: morgonen uti byggmästaren P Björdins hus, be läget å östra sidan of marknadsplatsen samt spred sig, under stark ostlig blast, med for hastighet till narliggande bygnader, med den paföljd, att inom loppet af 6 timmar samtlige å marknadsplatsen befintliga bodar, stånd oc) boningshus lades i aska. Förs: å westligare delen af platfen, wid den få kallade Westanbäcksbacken, lyckades det att, genom ucbrifwande och bortförande af 12 a 15 stånd, hämma eldens widare framfart. och därigenom räd: dades den därinwid belägna, tillbebygda delen af Weslanbäcks by från att blifwa lägornas rof. Handlanden Sundbergs, å östra sidan af plat: fen belägna twawaningshus räddades endast genom storsta anstrangning oc cfortrutenhet hos flädniugsmanskapet; likaledes bagaren Petersens och shandlanden Bergawisis boningshus. Te bägge sisinamndes salubodar nedbrunno. I Alt slaaningsarbete å ve asbrunna bygnaderna om utet gjordes, dels genom den starka blåsten och dels genom den mängd af bränbara ämnen, sasom bränwin, fotogän m. m., fom woro förmarade uti desamma. Någon wisshet om orsaken till eldens upkomst bar wid denna dag hallen polisundersökning ide s(kunnat minnas; men antagligast är att mårdslöshet hos någon af ryggmältaren Björdins husfolk wallat olyckan, fom jororsakat omfring 80 perjoners huswilihet. Större delen af den nedbrunna såwäl fasta som lösa egendomen lärer wara brandsörsäkrad. Sobejteå, å lansmanskontoret, den 28 februari 1874 J G. Sjö: en. Ingeniörsföreningen i Stockholm hade sörliden fredag och lordag sitt wanliga famman: trade, hwarwid, bland de på soreragningslistan supsialda frågorna, afwen förckom: Fianas några fora intressen, fom tala för anlaggning af en jarnwäg fran isfri hamn på norffa lusten till Bottniska wiken och fianas åfig: ter för att fadan jarnwäg skall kunna komma att bära 19? härom stod en langre dessiussion, där wid framhölls, hurusom i Norrbotteas län finnas ofantliga, nastan outtömliga tillgangar på järnz malm, fom ligga i stora berg alldelce i öppen dag, och hwilken malm ide fan tillgodogorus utan en sådan järnwäg. Att malmen wore fullt ans wändbar, tydtes dock, i anseende till dess fosfor halt, ej wara ajgjordt, men af de få analyfer, fom blifwit gjorda på molm från desfa tratter, ansågs doc ide osannolikt, att atminstone en stor del däraf wore duglig. Exkulle sa wara fallet, wore det of Mor nyita för Swerige att ifråga worande jarnwag komme till ständ; då skulle of: wer norså yamn enorma kwantiteter malm funna exporteras t. er. till England. Afwen papekades att i snart sagt hela Norrland äro ypperliga plats ser för en stor jarnhandtering, emedan dar finnas ofantliga tillgångar på kolwed, hwilken kan efter de manga bhujwuds och bifloderna flottas fram, samt rikare tillgang på wattentraft an någonftädes. Att järnwagen borde gå iill norst homn ansågs som ett hufwudwilkor Jör densamma, och, om nämde järnmalm wore af god befskafsenhet, borde denna jarnwäg, enligt en talares asigt, bära sig bättre än andra jarnwagar i Swerige. Klimat: forhallandena i Norrbottens län gjorde intet nänm: wärdt hinder för järnwagens trafikerande winters tiden, efter hwad en föreningens ledamot, hwilken i 12 a 15 år där warit bosatt, i ett insändt an: förande upgaf. Starkt betonades, att en under sökning af Norrbottens siora malmfalt wore högst nödig, få att man med sakechet må weta hwad de duga till, och att det wore statens sak att göra något därför.