Sundsvalls tidning – 12 februari 1874, sida 2

kuriren till sekreteraren Bousleur. Så skedde äfven. Bonfleur var en fin, men kallt höflig man af 38 å 40 års ålder, hvars uttal lät igenkänna den infödde fransmannen. Trots hans angenäma drag behagade denne herre ej grenadieren ty denne tyckte sig i dem läsa något listigt och spionartadt. Bovfleur frågade grenadieren, om han kom raka vägen från Mänchen, på hvilket sätt han tillryggalagt den, hvem som gifvit honom depescherna, hvar han förvarade dem och så vidare. Lachner antog en enfaldig min och sade: — En pratmakare väljer man väl inte gerna till kurirtjenst? — Vanligen skickar man en offiser, anmärkte Boufleur. — Det angår inte mig, genmälde soldaten torrt, och, som jag tror, inte heller Eder. — Vill Ni iute visa Edert kreditiv? — Hvad betyda dessa omständigheter? tillrättavisade honom den tillfrågade med skärpa. Min herre, jag gör Er ansvarig för hvarje dröjsmål, emedan det lätt kan bringa Österrike i fara. Under detta samtal, som egde rum uti furstens förmak, öpnade sig en sidodörr, och en hvit gestalt utträdde därur och steg med lätta steg utan buller framåt på mattan. För honom öpnade en tjenare den till de inre gemaken förande dubbeldörren och trädde vördnadsfullt tillbaka. Boufleur bugade sig för denna sällsamma företeelse. Och en sällsaw företeelse var det i sanning.