Sundsvalls tidning – 3 februari 1874, sida 2

inrättningar ännu ide hafwa wunnit något insteg, få beror detta helt enkelt på den inrotade färlefen till alt fom är gammalt. Det nya fins, 0 ä står hwar och en fritt att draga nytta äraf. Genom detta enda exempel är man kanske inne på något af det fom möjligen lita mydet fom de dyra tiderna och prisernas stegring gör lifwet be: kymmersamt för så många. — Det är att man efter en genomgripande ekonomisk rewolution tror sig kunna fortsätta med sin gamla stat, hwilken war beräknad på helt andra wilkor, billiga priser och litet utwecklade förhållanden. Man kan taga boningsrummen till exempel. Så länge det war öfwerflöd på rum oh hyrorna woro låga, war det intet fom hindrade att man hade ett eller flera rum stående til parad, till begagnande mid högtidliga tillfällen, några falla otrefliga rum med de dyrbara möblerna öfwerdragna od) gar dinerna nedfälda för de tillfrusna fönstren. Tjenarnes löner woro obetydliga; man kunde hålla tjenare till att uträtta alt hwad husbondfolket ide war ur stånd til — men ide wille uträtta. Weden war billig oh man behöfde ide wara rädd för att tända ett bål i fafelugnen eller spiseln och låta en och annan brasa bränna ner för nöjes skull. Med ett ord: det war rund: ligt tilltaget af alt hwad man behöfde och ingen ting upmanade til sparsamhet. Det är detta man har tagit med fig öfwer till en tid, fom ställer de ekonomiska förhållandena på ett helt annat wis. Då kolprisen började wifa tendens till att stiga, mar det första ångbåtsredarne tänkte på — ide att stattlägga fina funder — utan att ffaffa fig bränslebesparande maskiner och inom loppet af en ganska fort tid hade man wunnit målet, så att man ide behöfde tänka på frakthöjningar, fom swarade mot kolens prisstegring. Man talar i wåra dagar få mycket om fjälflalf och detta med rätta; men kanhända man kall finna minst af den werkliga sjalfhjälpen just där, hwarest den först och främst hör hemma och hwarest den har alra lättast för att wisa sina wälgörande werkningar — i det dagliga lifwet, i det sätt, hwarpå hwar man inrättar sitt hmardagslif och sin husliga ekonomi. När man hos oss hör talas om huruledes en nordamerikansk fa milj, til och med em i goda omständigheter, icke finner det wara under sin wärdighet att i hemmet antingen undwara eller endast sparsaut ans wända tjenarehjälp, blir detta hos oss ett föremål för löje och som det icke faller en af hundra in att taga efter. Huru ofta fer man ide på torget eller i när: heten af basaren en ung, rask dam taga ett litet barn till hjälp för att bära hem några grönsaker, ett stycke fött eller dylikt, som ögonskenligen icke i den aflägsnaste mån kunde wara någon börda för ett ungt fruntimmer, men fom helt enkelt fAenerar fig för att bära en forg eller ett paket under armen. På mwägen går hon in en butik; ide heller därifrån fan hon bära det köpta; det skall