Sundsvalls tidning – 31 januari 1874, sida 2

En födan åsigt innebär imellertid en ringatte ning af lifwets mäktiga krafter och röjer en feg: bet, som vitnar om mwårt flägtes förfämring, och den eger ide häller någon riktig grund, emedan det är ett faktum, fom framgår ur de sednaste stora och blodiga sammanstötningarne mellan CEuropas mäktigaste folk, att trots alla krigets förjtörelsewerktyg den enskilde mannens perfonliga utbildning wunnit och winner alt större betydelse. Människan gäller alt få mer än de werktyg, hon själf skapat. När det nu är så, lönar det wäl också mödan äfwen för oss att ingå i täflan med andra folk genom den enskilda individens utbildning, och wi manas af nödwåndigheten alt mer därtill. Åt detta håll syftar odså war tids tanke, att hwarje wapenför man bör personligen deltaga i landets förswar. Men skall wärnepligten göras till fans ning, är det ide nog, att wåra unga män göras dugliga blott för rullorna och mönstringen; de målte äfwen göras werkligen dugliga till landets förswar. För detta ändamål twingas wi att i tid tänka på wårt folks kroppsliga upfostran, och wi mäste fräga oss, om denna lemnar något öfrigt att öns ffa? Wi funna glömma, att kroppens mård är wår egen fördel, att wåra kroppsliga förmögenheter äro ett lån af naturen och) ett arf af föregås ende generationer, hwilket wi böra wårda för att i wår tur lemna förbättradt åt efterkommande; wi funna förbife, att kroppen är ett redskap, af hwilket själens werksamhet är beroende — men mi få ide, mi funna ide försumma, hwad fom är en pligt motf mårt fädernesland. Hmwilfen merldsåskådning wi än må bekänna of till, hwilken up: fattning wi än må ega af själens och kroppens ömsesidiga förhållande till hwarandra, — ett bör dock wara klart för of alla, för den subtilaste idealisten lika wäl fom för den krassaste materialisten, att en fund oh harmonisk kropp är det underlag, hwarpå den mänskliga werksamheten, denna må nu wara af hwad slag som helst, bör stödja sig, och att en frisk själ i en sund kropp är det ideal, åt hwilket den mänskliga upfostran bör rikta sin sträfwan. En sund och stark kropp är liksom en treflig bostad för själen, i hwilken tankarne leka som glada barn. Sållan bor trefnaden och fraften i ett ruckel, som lutar till fall och knappast tål reparation. I denna punkt, fortsätter Hr H., hafwa de gamla grekerna aldrig blifvit öfwerträffade af något folk i werlden. Om man besinnar, att hos detta folk, jämte wetenskap och konst, kroppsöfningar af alla slag, gymnastik och kämpaspel warit en hufwudsak wid upfostran, och i öfrigt till den grad utgjort en hela folkets angelägenhet, att de tryckt fin prär gel på hela dess nationella fysionomi och på alt, fom det lemnat werlden i arf, få må man wäl betänka, om ide något wore att lära af detta exempel. Talaren helsar med glädje de sträfwanden, som hos of på sednare tider med allwar blifwit gjor da, men sätter i fråga, om ide åtstilligt mer kunde och borde göras i samma riktning. Månne ide det fin. es en lucka i wåra kroppsöfningar under den period af ynglingens och den unge mannens lif, som widtager, dår skolan slutar, och räcker till dess han når fin fulla kroppsliga utweckling? Manne ide några åtgärder för ungdomens od) fäder: neslandets wäl behöswas för fyllandet af denna lucka? Eller är den ansats till kroppslig utwedling, fom skolan gifwit, tillräcklig för lifwet? För: fattaren tror det ide. Af foltskolans elever haf: wa en stor del knappast lemnat barnaåren, då de öfwergå till ett mer eller mindre ensidigt froppsarbete, och mellan maturitetseramen och den fulla kroppsliga utwecklingen ligger wanligen en rund: lig tid, fom af de flesta mer eller mindre uteflutande anwändes till studier, eller åtminstone ide till kroppsöfningar. Wi mäste erkänna, att wi icke egna någon synnerlig omsorg åt utbildningen af wår kropp, sedan wi undsluppit det twång, som skolan i detta afseende pålägger of. Kroppsarbe