Sundsvalls tidning – 29 januari 1874, sida 2

werme; nu är den fal, blåfig ofta snöklädd od alt annat än påminnande om wåren och den an nalkande sommaren. Höstarne och wintrarne bhaf: wa äfwen antagit en annan karaktär — och man behöfde icke gå tillbaka hundrade eller tusental af år for att kunna finna bekraftelse pa, huru tlimatet ändrat fig, til föga jromma för jordbruketAtt scogarnas förminskning harutinnan hafwa nå gon del torde med skäål funna antagas, om och andra orsaker härtill funna medwerka. Alademiens setreterare, prof. Arrhenius, erinrade om, att man redan wid fragans upställning uttalat twifwelomal om möjligheten att å henne för närmarande funna afgifwa nagot afgörande swar. De fullständiga observa tioner, fom därtill erfor drades för en längre tidsföljd, saknades ännu; först sedan 1869 hade man i detalj utförda meteorologijfa observationer, ide endast omfattande temperaturen wexlingar, utan äfwen nederbörden, windarne och wåderleken m. m., och detta för ftilda olita orter inom landet, få att man — när dessa observationer under en följd af år Olifwit fortsatta — häraf borde funna erhalla fullt tilförs litliga uplysningar till frågans beswarande. Jmellertid borde man under wäntan härpa ej låta upmarisamheten wändas från de wigtiga spörsmal, som innefattas uti den framstälda fragan, ty hon more af för for betydelse att lemnas at glömskan, halst fom följderna däraf kunde blifwa for landet till oberaknelig stada. Frågan kunde och borde jä lunda anses för att wara ett lystringsord, ett gif aft till hwar och en, som intresserar sig för wårt lands framtid; — och utan att ingå i någon dis stussion öfwer, huru förhållandena i forntiden war vit med hänfeende till skogarne på Fsland, kunde man gansta wål och med full trygghet fluta till framtida utsigterna i detta fall med wart eget land, om man jämförde det samma nu med hwad det warit för endast en eler annan mansalder tillbafa, och därwid ej lemnade ur sigte, hwart fog: sköflingen ledt i andra, sydligare och i klimatiskt hänscende lyckligare lottade lander an Swerige och Åsland, ty lita orsaker i naturen leda alltid till samma werkningar, och erfarenheterna harwid fran andra länder wore lärorit och warnande äfwen för oss. Talaren wille endaft anföra ett par erems pel, hemtade från wårt eget land och wal fanda förhållanden inom det samma. Om man gran: Har, huru förhallandena fordom warit od) nu aro på det ftora, odlade flättlandet norr om Upsala, sa finner man, att dar allmänt nu tlagas öfwer de långa, falla wararna, under hwilka warthabeten hämmas och sattes tillbaka af de utpmande windar, som ohajdadt uryta öfwer falten — och göra, att afkasiningen af dessa mu ide blifwer lita rik fom fordom. Detta olycdkliga föryallande harrör till wäsentlig del däraf, att da mid islogningen Öregrundsgrepen fylles med is från Bottenhafwet, utgå harifran under hela isfmältningstiden årligen falla windar, fom nu ej brytas af några betydligare ffogar, utan få tilfäle att ohäjdadt få rasa fram öfwer den widstrackta, fala lät: ten, som, i sig sjalf synnerligen bördig, blir pa detta fätt mindre gifwande för odlaren, än hwad den kunde wara och hwad den fordom warit, om hwilket senare förhallande man — utan att behöfwa gå bort till den gråa forntiden — fan öfwer tyga fig genom erfarenheter, fom af äldre i orten bosatta personer härom meddelas, få mäl efter hwad de från fina yngre är minnas, fom af hwad de erfarit från fina forfäder. Har hafwa mi fa lunda ett exempel på den skada, fom genom ftogarnes uthuggning fan tillfogas jordbruket och minskar jordens bördighet. Detta är oc ingen ting owäntadt, ty samma sak uprepas har wid lag hos oss, som sörut i andra länder, Holland, Bel: gien, Skotland m. fl., där man efter stogarnes borthuggning måst genom breda stormkappor eller skogsplanteringar, wallar oc hackar skydda de odlade salten för windarnes härjningar, stadliga för vegetationen alla årstider, ide minst om somrarne, da de under torkan skada mera än det bristande qAAAQOA—I—— ——