Kejsarinnans Grenadierer. Historisk Roman af Theodor Scheibe. Öfversättning för Sundsvalls Tidning N. K. (Forts. från n:r 10.) Den i kappa klädda vakten stod just i begrepp att göra sin rund omkring muren då han såg ett välklädt fruntimmer skrida upför den lilla höjden emot tornet. Grenadieren tog därtör väven tillbaka till torvet och inväntade fruntimret, ty det var honom föreskrifvet att färbjuda hvarje person inträde, som ej tjeusten ditförde, och icke beller tillata, att sådana kringströfvade i tornets granskap. Långsamt kom hon vägen upför; hennes blick var sankt till marken, och hon var tydiigen sysselsatt med sina euna tankar. IIon var en ganska angenäm företeelse; en stor spetmössa satt på det pudrade håret, och en pelsbramad kappa betäckte största delen af klädningen. — Uvarthän, fröken? frågade grenadieren artigt. Fruntimret uplyftade oförskräckt sin blick; men då den träffade grenadierens, blef hennes ansigte purpurrödt. — Fröken Annette! utropade vakten. gladt öfverraskad, känner Ni inte mer igen mig? — Herr Teodor! svarade flickan; men hon ändrade det strax till, herr Hauswald! ty hon fann det opassande att tilltala den förre studenten i förtrolig ton.