Sundsvalls tidning – 17 januari 1874, sida 2

för allöen, förföljde de dem med all skyndsamhet och ropade högt: LHalt, halt! Den annars så stilla allöen genljöd nu af fotsteg, vapenslammer och skrik. Binder föll törst i förföljarnes händer: men äfven de snabba kamraterna skulle snart dela hans öde. Trädgårdsmuren var nämligen för hög, för att utan fara kurna ötverklättras. Den lille Trappel ensam han öfver muren, och detta blott med tillbjelp af sin ioloucell, hvilken han ställde emot väggen och nyttjade såsom stege. Utan att vidare bry sig om sina kamreters öde, flydde han därpå undan. Westmaier ville tolja hans exempel och stiga upp på violoncellen men hans tyngd var för stor, Iustromentet gick söuder, och han föll baklänges ned på marken. Innan han hunnit upstiga från sitt fall, befann han sig redan i vakteus händer. Lachner och Hausvald hade emellertid skiljt sig ifran de öfriga kamraterna, för att på ett aunat ställe törsöka sin lycka. Detta skulle säkert hafva lyckats dem, efter som flauswald ännu i rättan tid eriurude sig ett ställe, där marken höjde sig till en backe, nära nog lika hög som muren. Det skulle ätven inte därstädes safva gått lätt för dem att komma öfver om ej deras ridderlighet förbjudit dem att lemna Binder och Westmaier i sticket. Da därtör Hauswald såg att dessa blifvit tihfangatagna af soldaterna, ropade han: Det vore att handla trolöst. om jag nu ville öfvergifva mina kamrater, aom tillfölje sin vänskap tör mig deltagit i serenadeu. Jag töljer dem. Må deras öde äfven blifva mitt!