Sundsvalls tidning – 18 december 1873, sida 2

— — —— kerbruk, fiske, handel och andra näringar. När det raseri, som nu fins, att uteslutande kasta sig öfver skogsaffarerua, för att genom dem i en hastig värdning skrapa ihop en mer eller mindre ståtlig vinst, lika hastigt förstörd som förvärfvad. när detta jägtande genom en klok skogslagstiftning och genom skogeus egen vägran, huanit ötvergå till en förståndigt combinerad ekonomi, då först skall en blomstriugsperiod iuträffa för Norrland och dess städer, hvarom de personer, som ligga alt för djupt inne i dagens efemera fråger, ej hafva drömt. Allmogen skall då snart, genom uppfostran och genom nödtvång, komma till den insigten, att odlandet af de oerhörda laudssträckor, som nu ligga för fäfot, är ett angenämare, säkrare och varaktigare medel till uppehälle och förkofran, än det uteslutande skogshygget och timmerflottningen; och först vär alla samteliga kommit till den klara och sunda insigten häraf, då först är ett sällskap bildadt för Norrlands väl, som skall föra Norrland och dess städer till högsta punkten af sin utveckling, d. v. s. till kslmen. Jag för min del anser det nuvarande tillståudet som ett öfvergångsstadium, ett tillstånd som ej, beroeude utaf sig själft kan bestå, långt mindre föra massar af befolkningen framåt på välståndets eller kulturens väg: men detta öfvergångsstadium är en sakernas naturliga gång och, såsom sådan, ingalunda fördömlig, om man bortser från de öfverdrifter, det öfverdåd i lefnadssätt och det slöseri, som är en följd af kapitaltilloppet och de höga aflöningarne; ty uti detsammas yttersta consequenser skådar jag gryningen till en klararedag.