Norrländska Korrespondenten – 6 december 1873, sida 3

dragas ned mot ån, hvarigenom hela kvarteret Slagtaren, hela Kyrkogränden och ungefär 200 fot längs Stora Nygatan, af kvarteret Stenhuggareu komme att i densamma intagas, för att till park förvandlas. Längst norr ut i Esplanaden ligger den gamla vestra kyrkan, omgifven af stadens begrafuingsplats; och då jag nu på min karta borttagit denna begrafuingsplats och förvandlat den till en parklik promenad, så. är det äfven på sin plats, att jag här redogör för de motiv, som förmått mig att till fromma för hälsa och snyggbet, begå detta helgerån på ett område som — om vi därifrån borttaga (abstnahera) gärden åt kärleken och miunet — i suadhets (sanitärt) hänseende kan betraktas som tummelplatsen för osnygghet (malproprete) och liknöjdhet. Att invid det tempel, där vi dyrka vår skapare, nedlägga sadana offer af förgängelsen, är obestridligen riktigt, om vi antaga, att vi endast och allenast äro födde för att dö; men då vi uppfatta gäfvan af vår tillvaro på det sätt, att vi så länge som möjligt böra afvärja döden och dess orsaker, för att kunna rätt njuta lifvet och till godo göra oss alla de fördelar och det behag, som lifvet i så fall erbjuder, då är sättet att offra åt förgängelsen, medelst att ikring templet hopa förruttneisens vedervärdigheter och vådor, i rak strid mot ordning, behag och hälsa — d. v. s. mot vilkoren för lifvet — isynnerhet om templet, såsom här är förhållandet, är beläget midt uti en folkrik stad. Att sörja eller bedja vid en älskad aflidens graf, är för oss stoftets bara ett behof och en lindring i vår