Norrländska Korrespondenten – 18 november 1873, sida 2

talade för honom om en barmhertig Gud (en straffande och hämnaude bar jag aldrig kunnat fatta). Jag sade honom, att där människorna icke straffas genom lagarne, där, och äfven straffet förutan, straffas de genowm sitt eget samvete redan här i lifvet, och att, om ånger och bättring följas åt, skola de nog traffa sina syskon, frid och förlåtelse, i ett kommande. Till slut upmanade jag honom att äfven meddela sig med sin hustru. Han ryste för att belasta heone med detta förtroende och lägga sia skuld äfven på henne och karske barnen i en framtid; men jag sade honom att förtroendet emellan makar icke får vara halft, onh att hennes upgift just skulle blitva att så leda barnen, att de i framtiden undginge de trestelser för hvilka han själf fallit offer. Sedan jag erhållit hans löfte och läst högt för honom ur salmboken Wallins härrliga inspiration aHvar är den vän, som öfveralt jag sökers, märkte jag att lugnet så småningom ätervände, hvarför jag gick ut i andra rummet och bad hustrun gå in. Hon satttyst och grät; men då jag sade henae att hon nu, om också sent, skulle få upfyldt hvad hon länge trängtat efter, klarnade blicken till, och jag kände inom mig, att den rätta friden skulle hålla sitt intåg i detta hem på samma gång som döden, Utanför firade naturen en högtidstund. Solen dalade mot vester. I trädens krovor kvittrade vårens sångarslägte sina hymner; iasekternas surrande liknande eu svag musik, som upfyllde luften; nere på den lugna sjön hoppade fisken sina glada sprarg och strödde omkring sig vattnets diamanter, bestralade af solens guld.